Världens nav

På väg hem från arbetet satt jag och tittade vilka som hade tryckt ”like” på mina kommentarer och bilder på Facebook i mobilen, och insåg att jag hade gjort samma sak hela dagen, hela veckan, hela månaden, hela året. Mina tankar hade hela tiden ett publicerings-perspektiv. Om jag lagade någon fin mat och dukade mysigt, så ville jag ta kort på det och lägga upp det på Facebook. Om jag såg något vackert ute ville jag ta kort på det och lägga upp det på Facebook. Om jag kom på något fyndigt ville jag skriva det på Facebook och få gillningar och kommentarer av mina likar. Direkt. Efter fem minuter var jag inne och såg efter om någon reagerat.

Där på bussen släppte jag det. Jag skrev en sista uppdatering om att nu försvinner jag på semester härifrån, och loggade ut. Stoppade mobilen i fickan. Ringde inte hem för att kolla vad de gjorde och sade exakt vilken tid jag skulle komma hem, utan satte mig och försökte hitta stillheten i nuet.

Ganska snart hittade jag till det där tillståndet, där medvetandet bara står still i flödet av intryck och verklighet som forsar förbi. Det är som att stå fast och bredbent i en grund å som ilar fram över ens fötter och vader. Man känner vattnet, men måste inte kämpa emot för att hålla balansen. Hela vägen hem behöll jag denna känsla. Stillheten fortsatte hela tiden att lägga sig över mig, som ett lövtäcke som ständigt byggs på när höstlöven singlar ner ett och ett. Jag slog inte bort de tankar, stressiga eller inte, som bubblade upp utan lät dem passera som grenar och kvistar i ån som fastnade vid benet på mig – hade jag börjat försöka skaka loss dem hade jag tappat fotfästet och kanske ramlat i och dragits med i åns flöde.

Väl hemma var det full rulle. Bullbak, en tjutande bäbis och en fartig fyraåring som glatt hällde vetemjöl över de redan färdiga bullarna. Jag tog det lugnt. Gjorde det som behövdes men i lagom takt. Lät mig inte rubbas, och märkte ganska snart att mitt lugn spred sig.

När jag sedan lagade mat till familjen beundrade jag varje ingrediens, enkla som de var, och försökte verkligen göra det bästa jag kunde av linser och rotfrukter. Det kanske låter lite fånigt, men samtidigt blev soppan väldigt god, trots att den var så enkel. Och när jag dukade fram försökte jag göra det fint. Tända ljus, symmetrisk dukning och fin uppläggning.

När jag väl satte mig upptäckte jag att jag glömt ta fram en smörkniv till brödet. I vanliga fall hade jag suckat djupt och irriterat gått och hämtat smörkniven. Men jag kunde strunta i det nu, eller snarare inse att jag var tvungen att hämta kniven hur jag än kände för det, och att min vanliga reaktion bara var en psykisk självmisshandel. När jag så satte mig igen såg jag att jag glömt osthyveln. I vanliga fall hade jag, då jag redan varit sur över att jag varit tvungen att resa mig en gång, fått ett ilsket litet utbrott och kanske någonstans inombords varit sur i flera timmar efter, utan att riktigt veta var känslan kom från. Men nu hämtade jag den bara. Det låter så enkelt, och det var så enkelt, och mina vanliga reaktioner kändes så absurda.

Efter att vi ätit ett tag tittade min käresta på mig och log stort. Jag frågade om det var något speciellt hon var glad för.

”Det är bara så harmoniskt här” sade hon. ”Du är så väldigt lugn.”