Världens nav

Idag joggade jag halvmilen för första gången sedan innan vintern. Dåligt väder och förkylningar har hindrat mig under våren.

Jag är ingen löpartyp. Under större delen av mitt liv har jag ägnat mig åt lugna inne-aktiviteter som datorer, teckning, läsning och film. Mina ute-aktiviteter har bestått av att gå ut och beundra träd och promenera hem genom staden från olika fester. Jag har alltid promenerat hem, även om det varit en tvåtimmars-promenad, och njutit av soluppgången och roats av alla djur som kommer fram när människorna är hemma och sover: harar, kaniner, rådjur, möss och råttor.

I tjugoårsåldern växte ett behov hos mig av att röra på mig. Min kropp började kännas krum och främmande: den fixerade väl sig vid sin vuxna form och det var en vuxen form anpassad att huka framför olika saker. Trots att jag gillar att huka framför mina målningar, mina böcker eller mina virtuella världar, ville jag ha en kropp som fungerade även till annat människor kan göra. Jag ville inte känna mig begränsad av min kropp: den skulle kunna göra det jag ville och den skulle framförallt inte göra ont i rygg, axlar och nacke som den hade börjat göra.

Från tanke till handling är vägen lång, speciellt om vägen är otrampad och ingen hjälp står att finna. Hjärnan bygger som bekant om sig beroende på vilka aktiviteter hjärninnehavaren pysslar med, men att initiera en sådan ombyggnad är fruktansvärt svårt. Jag gick och simmade på simhallen någon gång, testade styrketräning och tyckte det var kul men kom inte iväg igen. Det kom alltid något i vägen.

Men så hände två saker:

Jag träffade min käresta, som var utbildad idrottslärare och en riktig hurtbulle. Förutom att hon vidgade mitt perspektiv så att jag insåg att även idrottslärare är människor, kunde hon guida mig till att börja träna. Jag började styrketräna och blev även biten på inomhusklättring med hennes hjälp, vilket är udda eftersom jag är extremt höjdrädd.

Den andra saken inträffade något år senare: TV4 Sport började sända MMA nattetid, och jag var student och tittade därför på TV nattetid. Jag fascinerades av hur den gamla freak-showen utvecklats till en ordentlig sport, och dessutom en sport som befann sig i en snabb utveckling och som var tusen gånger mer spännande att titta på än någon annan sport jag sett. Jag var fast, och detta ledde till att jag efter några år faktiskt anmälde mig till en MMA-klubb och började träna i en grupp, något som jag aldrig kunnat föreställa mig för fem-tio år sedan. Jag har alltid varit obekväm i gruppsammanhang, aldrig spelat fotboll eller någon annan liknande sport, aldrig velat följa med på olika gruppaktiviteter (inte ens med kompisgänget) och alltid varit en tvångsmässig individualist på alla plan.

Och i den vevan var jag tvungen att börja jogga, för att konditionsträna mellan MMA-träningarna. Första gången trodde jag att jag skulle dö, fast jag inte sprang mer än en kilometer. Efter det hittade jag en runda på 5,5 km som jag tog mig igenom varje vecka, och som varje gång var lika hemsk. Det gick bra till en början, men i slutet var jag alltid nära dödsriket, och var till och med tvungen att stanna och gå någon gång, vilket gjorde att hela rundan kändes misslyckad och meningslös.
Men jag fortsatte. Och nu tänker du kanske att jag ska skriva att det lossnade och plötsligt var det roligt att springa, men så var det inte riktigt. Det som förändrades var att jag testade att springa med pulsklocka en gång, och med en bestämd puls jag skulle hålla mig till i början, mitten och slutet. Då insåg jag att jag sprungit alldeles för fort innan: jag hade startat i full karriär och kört på tills jag var slut efter någon kilometer. Nu lärde jag mig att börja lugnt, riktigt riktigt lugnt. Men jag hade fortfarande inte speciellt roligt när jag sprang, utan gjorde det mest för att hålla mig frisk och sund.

Idag lyckades jag sätta den sista pusselbiten på plats, så att min löprunda blev behaglig rakt igenom.

Jag har som sagt inte joggat på länge, och har sprungit en kort tvåkilometers-runda någon gång bara och tyckt att det var jobbigt. Men idag bestämde jag mig för att springa halvmilen, eftersom tvåkilometarn egentligen bara är en uppvärmningsrunda för att styrketräna hemma, inte en träning i sig. Så jag snörde på mig de gamla skorna och satte iväg, i lugn takt.

Det jag gjorde annorlunda den här gången var att jag inte satte upp några delmål. Jag lät en Zenon-argumentation passera mitt huvud: det är inte så långt till korsningen, och därifrån är det inte så långt till åkern, och därifrån är det ju nära till sjön som ligger precis vid backen som nästan är hemma - alltså är det inte så långt! Men jag satte inte upp några delmål, som jag lärt mig att man ska göra när jag läst om löpning, och som jag alltid brukar göra. Jag tänkte inte att jag får springa lite lugnare vid den svängen, eller bara ska klara backen och sådant. Delmålen förstör bara löpningen, eftersom man pushar sig själv lite extra för att komma dit, men slappnar av och blir dödstrött när man kommit fram även om man har långt kvar att springa.

Det jag gjorde nu var att fokusera på att jag sprang. Inte att jag skulle komma fram eller passera ett delmål eller kunna äta och dricka om jag bara kämpade, utan bara på att jag sprang, skulle sträcka på mig och andas. Det fanns ingen begär efter något, inte ens nästa steg, utan allt fokus låg på detta steg. Andningen blev naturligtvis jobbig emellanåt (jag har astma), men tanken på att ge upp fanns inte eftersom det inte fanns något att ge upp.

Alla tankar som kom lät jag flöda genom medvetandet som de ville, så länge de inte var inriktade på att störa löpningen genom att väcka lusten att komma fram eller prestera något. Jag beundrade skogen, lyssnade på fågelsången, tog in en massa härliga vårdofter och tänkte på en mängd olika saker i den typen av medvetandeflöde man brukar uppleva innan man somnar och låter hjärnan bara släppa loss.

Min motivation till att jogga är i grund och botten att en människa banne mig ska kunna klara sig fysiskt om hon har förutsättningarna att hålla sig i form. Jag känner människor som är runt trettio och inte klarar att springa till bussen, och jag tycker inte det är okej. Efterhand som jag lärt mig springa på ett avslappnat sätt har löpningen också blivit en stunds paus, en vila för psyket medan kroppen arbetar - egentligen också en vila för kroppen eftersom den inte behöver agera utan bara mekaniskt pumpa på i en höger-vänster-höger-vänster-rutin.