Turligt nog kunde jag gå till biblioteket för att ägna mig åt lite seriöst arbete med att överföra min roman från kladdiga handskrivna Moleskine-block där samma liknelser om bläck i vatten och vågor som slår in över stränder återkommer hela tiden, till rektangulärt strukturerade datorsidor där varje kapitel följer en tydlig struktur och berättelsen långsamt formerar sig till en drogad variant av den åttafaldiga vägen.
Det var så behagligt innan lunch, så lugnt och fint. Jag satte mig med utsikt över solen som gick ner över den frusna älven. Allt var tyst, förutom några ASMR-aktiga prassel och viskningar. Den söta studentskan bredvid mig, med bredrandig svartvit skjorta och glasögon som skulle uttrycka hennes identitet, kom och frågade om jag kunde vakta hennes saker medan hon gick iväg för att köpa kaffe, och log och tackade när hon kom tillbaka, för att sedan snegla på min vigselring och återvända till sitt.
Sedan lunch. Och komma tillbaka till en ny uppsättning människor vid barbordet som ger studenter och annat löst folk utsikt över älven, medan de sitter på rad och försöker göra det de ska, som meniga på skithuset eller små intellektuella fabriksarbetare.
Och nu satt du där, mitt nya hatobjekt, sinnebilden av allt som är fel.
Du såg ut som en typisk jävla snubbe. Blå t-shirt, tråkig frisyr, och ett utseende som inte utvecklats sedan du gick i mellanstadiet.
Du satt och smaskade, medan du åt din jävla lunch där vid datorn, inne på biblioteket, där folk pluggar och arbetar. Smask, smask, smask. Klunk, klunk. Prassel, prassel.
Sedan fick du hicka, samtidigt som du tog fram någon salva och smorde in ditt ansikte. Där. Bredvid mig, som satt och försökte koncentrera mig på min bok. Hick, Hick. En liten prutt när du tryckte ut salva på fingret och sedan gnuggade dig om hakan. Hick. Prutt. Smörja pannan.
Sedan var de dessert. Åhå, så smaskigt. Först ett långt, utdraget prassel när du öppnade vad som verkade vara en amerikanskt intrikat flerstegsförpackning, och sedan ett frasigt, krasigt tuggande som ekade genom biblioteket.
Sedan gick du, lämnade dator och allt och försvann iväg. Tydligen skulle du inte arbeta eller plugga på vad för tråkigt program du nu kan tänkas gå, snubbjävel, vad ska du bli? Civilingenjör? Apotekare? Naturkunskapslärare på högstadiet?
Lite lugn och ro, men efter ett tag kom du tillbaka, och tro fan om du då inte har med dig en jävla läskmugg från någon hamburgerkedja, slurp slurp med sugrör, och sätter dig och tar av dig skorna för att sedan börja fixa med att utvidga din plats, eftersom ett vanligt bord har blivit ledigt bakom dig, då ska du sitta där och vid bardisken där det är bekvämt att skriva med dator.
Där och då fick jag nog. Nu sitter jag bland tidningsgubbarna vid entrén och skriver detta öppna brev till dig och alla andra studentmän. Om jag inte får en snus snart, så är mitt nyårslöfte för 2017 att mörda er, en och en eller i grupp, men just dig, du smaskande, slurpande, hickande, skolöse, ätande, sanslöst irriterande snubbjävel, dig ska jag ta sist, långsamt.
