Om en inte alltför långt tid kommer ännu en avkomma till mig möta otryggheten utanför livmodern, och efter några månaders kaotisk katatoni skapa sig en strukturerad bild av omvärlden.
Jag satte mig ner och funderade vad detta innebär för mig. Jag fyller 31 nästa år, och kan förmodligen räkna med att ungen kommer bo hemma åtminstone tills den fyller 20 år. Då kommer jag vara 51 - och under dessa 20 år kommer jag vara tvungen att förvärvsarbeta för att försörja de två barn jag kommer ha under perioden. Det kommer inte finnas några kryphål och förlorar jag arbetet kommer jag vara tvungen att desperat söka ett nytt, eftersom de små liven kommer vara beroende av mig och varje besparing kommer påverka deras liv. Eftersom jag vill uppfostra dem till andliga aristokrater måste jag kunna erbjuda dem ett bekymmersfritt liv där de inte behöver "inse pengars värde" som populasen brukar säga. Jag kommer alltså att vara helt låst i tjugo års tid.
Möjligen kommer jag kunna stoppa undan pengar till mig själv under den här perioden, men eftersom jag är skyldig staten en smärre förmögenhet för mina studier, och dessutom kommer ha svårt spara överskott till mig själv när jag kan spara det till barnen istället, så finns risken att jag inte kommer ha så mycket till övers. Eftersom jag alltid planerat att avsluta livet någonstans kring 65, så har jag alltså 14 år på mig att både tjäna ihop till ett rikt liv och sedan leva det. Det kommer bli tight, speciellt om man hjärntvättat sig själv med 20 år av idiotiskt lönearbete.
söndag 25 september 2011
tisdag 20 september 2011
måndag 19 september 2011
Magi
Det där med energi, magi och osynliga krafter är naturligt nog strikt verboten i en vetenskaplig världsbild; Occams rakkniv, evidens, verifierbarhet och allt som har givit oss ett högteknologiskt samhälle tillåter inte en massa trams som i sig inte är förklaringar. Magi kan sägas vara att tilldela ritualer, artefakter eller ord krafter de rimligtvis inte kan ha, och magin bygger inte på empiri eftersom magikern alltid kan skylla på någon omständighet om magin inte fungerar. Och att magi inte fungerar är uppenbart, det har blivit testat om och om igen.
När detta konstaterats brukar sådana som jag - principdrivna människor som ständigt är på jakt efter ett system som kan bringa reda i det skrämmande kaos skapas i mötet mellan medvetandet och omvärlden - helt utrota magin ur sin egen världsbild. Alla ritualer kan förklaras med psykologiska effekter, alla mirakel med tillfälligheter, alla osynliga krafter med levande varelsers förmåga att uppfatta subtila signaler.
Utan att märka det har vi här misslyckats med vårt occamska skalperande av verklighetens väv och snarast fördunklat vår blick på världen. Beakta fenomen som synkroniseringen av nära vänners eller släktingars tankebanor och inre klockor - att man kommer och tänka på samma sak vid samma tillfälle eller att personen man tänkte ringa är i telefonen när man lyfter luren - eller den förödande kraften i en uppgiven suck en grå par-höstvardagskväll eller den exploderande glädjen i en menande blick mellan två själsfränder. Tänk på hur effektiv en utfrysning kan vara utan att gruppen kommit överens om förskjutandet, ja utan att ens två personer inom gruppen nämnt saken för varandra. Försök för bövelen förstå ens ett enda ords synestetiska* egenskaper hos en poetisk själ!
Att föra in kraft som så att säga förbinder varelser med varandra och som även förbinder levande varelser med delar av världen synes mig enklare än den ofantligt komplicerade process som kräver att det finns en kausal fysikalisk förbindelse mellan en (varnande, flirtande, menande, lockande, hånfull) blick och mottagarens reaktion.^ Jag menar inte att en magisk världsbild där människor har någon typ av energier som kan samspela borde upphöjas till vetenskap, men däremot att min vardagsliga världsbild har misslyckats med att införliva den vetenskapliga på det här fältet. Den enda vetenskapen som kan närma sig detta är psykologin, och det är detta som gör att psykologin hela tiden har svårt att hålla sig vetenskaplig. B.F. Skinner hade helt rätt om detta, även om hans vägran att tala om något annat än beteende kanske var en smula drastiskt. Det blir svårt för en behaviorist att beskriva en menande blick, eftersom beteendet hos den som kastar blicken inte går att beskriva utan begrepp som innefattar den mystiska förmågan att överföra känslor. "Höjda ögonbryn", "lätt uppåtriktade mungipor" och så vidare räcker inte till.
Men, återigen, jag vill inte ändra på den vetenskapliga metoden, eftersom det är något av det största mänskligheten har utvecklat. Jag sällar mig bara, motvilligt och efter inre kamp, till dem som tycker att det kan få finnas andra metoder än Den Vetenskapliga och andra världsbilder än Den Vetenskapliga, i det dagliga livet. Men självklart bara när det passar mig. Om någon annan än Augustinus av Hippo försöker dra Gud i världen får jag självklart krupp. Och när hippies försöker dra fram någon sunkig könsmetafysik ur sina tankar om naturlighet och kontakt med Moder Jord osäkrar jag min pistol. Men även jag känner någonstans att planeten vi krälar runt på är något mer än en stenklump, och jag känner det så starkt att min inre nördige logik-vetenskapsteori-överstepräst tystnar utan att bråka om saken och ger fullt utrymme åt min inre hippie. Motorvägar är variga skärsår i Jordens hud, gester och hållning skapar energier, och musik är något mer än ljud.
*Synestesi är ett tillstånd hos vissa medvetanden när olika sinnen är sammankopplade, dvs att man kan höra färger eller se ljud. Själv ser jag musik som former: långa ambienta svävande ljud ser ofta sfäriska ut och går i rosa eller i en slags glimrande solljusfärg, elektroniska bastrumljud är perfekt runda och oljesvarta och noisemusik ser ut som gigantiska svarta vattenfall som skjuter utan något som liknar metallvajrar eller döljer flera lager av gråa brusiga former. När jag slår upp ordet inser jag till min stora överraskning att det uppskattas att 0,1-4% av människor har någon typ av synestesi. Det ruckar min världsbild ordentligt eftersom jag trodde att alla såg filtrerade synthbasar som någon typ av form, om än inte de pixliga ålarna som framträder i mitt inre när det träffas av ljudvågorna. Nu förstår jag varför många tycker att så mycket musik enbart är konstig, och varför texterna kan betyda så mycket mer för vissa än själva ljuden.
^Det får mig för övrigt att tänka på den svårförklarliga förmåga människor har att känna när någon tittar på dem, även när de har ryggen mot. Även om denna förmåga löper amok ibland och man känner sig iakttagen utan att vara det (för jag går inte så långt att jag sällar mig till mentalpatienterna som fördriver andar och får påhälsning av Aleister Crowleys ande) så är det otroligt hur man kan känna på sig att någon tittar på en och sedan vända sig om och kika mot ett fönster långt bort och där se någon fluktare som står och glor.
När detta konstaterats brukar sådana som jag - principdrivna människor som ständigt är på jakt efter ett system som kan bringa reda i det skrämmande kaos skapas i mötet mellan medvetandet och omvärlden - helt utrota magin ur sin egen världsbild. Alla ritualer kan förklaras med psykologiska effekter, alla mirakel med tillfälligheter, alla osynliga krafter med levande varelsers förmåga att uppfatta subtila signaler.
Utan att märka det har vi här misslyckats med vårt occamska skalperande av verklighetens väv och snarast fördunklat vår blick på världen. Beakta fenomen som synkroniseringen av nära vänners eller släktingars tankebanor och inre klockor - att man kommer och tänka på samma sak vid samma tillfälle eller att personen man tänkte ringa är i telefonen när man lyfter luren - eller den förödande kraften i en uppgiven suck en grå par-höstvardagskväll eller den exploderande glädjen i en menande blick mellan två själsfränder. Tänk på hur effektiv en utfrysning kan vara utan att gruppen kommit överens om förskjutandet, ja utan att ens två personer inom gruppen nämnt saken för varandra. Försök för bövelen förstå ens ett enda ords synestetiska* egenskaper hos en poetisk själ!
Att föra in kraft som så att säga förbinder varelser med varandra och som även förbinder levande varelser med delar av världen synes mig enklare än den ofantligt komplicerade process som kräver att det finns en kausal fysikalisk förbindelse mellan en (varnande, flirtande, menande, lockande, hånfull) blick och mottagarens reaktion.^ Jag menar inte att en magisk världsbild där människor har någon typ av energier som kan samspela borde upphöjas till vetenskap, men däremot att min vardagsliga världsbild har misslyckats med att införliva den vetenskapliga på det här fältet. Den enda vetenskapen som kan närma sig detta är psykologin, och det är detta som gör att psykologin hela tiden har svårt att hålla sig vetenskaplig. B.F. Skinner hade helt rätt om detta, även om hans vägran att tala om något annat än beteende kanske var en smula drastiskt. Det blir svårt för en behaviorist att beskriva en menande blick, eftersom beteendet hos den som kastar blicken inte går att beskriva utan begrepp som innefattar den mystiska förmågan att överföra känslor. "Höjda ögonbryn", "lätt uppåtriktade mungipor" och så vidare räcker inte till.
Men, återigen, jag vill inte ändra på den vetenskapliga metoden, eftersom det är något av det största mänskligheten har utvecklat. Jag sällar mig bara, motvilligt och efter inre kamp, till dem som tycker att det kan få finnas andra metoder än Den Vetenskapliga och andra världsbilder än Den Vetenskapliga, i det dagliga livet. Men självklart bara när det passar mig. Om någon annan än Augustinus av Hippo försöker dra Gud i världen får jag självklart krupp. Och när hippies försöker dra fram någon sunkig könsmetafysik ur sina tankar om naturlighet och kontakt med Moder Jord osäkrar jag min pistol. Men även jag känner någonstans att planeten vi krälar runt på är något mer än en stenklump, och jag känner det så starkt att min inre nördige logik-vetenskapsteori-överstepräst tystnar utan att bråka om saken och ger fullt utrymme åt min inre hippie. Motorvägar är variga skärsår i Jordens hud, gester och hållning skapar energier, och musik är något mer än ljud.
*Synestesi är ett tillstånd hos vissa medvetanden när olika sinnen är sammankopplade, dvs att man kan höra färger eller se ljud. Själv ser jag musik som former: långa ambienta svävande ljud ser ofta sfäriska ut och går i rosa eller i en slags glimrande solljusfärg, elektroniska bastrumljud är perfekt runda och oljesvarta och noisemusik ser ut som gigantiska svarta vattenfall som skjuter utan något som liknar metallvajrar eller döljer flera lager av gråa brusiga former. När jag slår upp ordet inser jag till min stora överraskning att det uppskattas att 0,1-4% av människor har någon typ av synestesi. Det ruckar min världsbild ordentligt eftersom jag trodde att alla såg filtrerade synthbasar som någon typ av form, om än inte de pixliga ålarna som framträder i mitt inre när det träffas av ljudvågorna. Nu förstår jag varför många tycker att så mycket musik enbart är konstig, och varför texterna kan betyda så mycket mer för vissa än själva ljuden.
^Det får mig för övrigt att tänka på den svårförklarliga förmåga människor har att känna när någon tittar på dem, även när de har ryggen mot. Även om denna förmåga löper amok ibland och man känner sig iakttagen utan att vara det (för jag går inte så långt att jag sällar mig till mentalpatienterna som fördriver andar och får påhälsning av Aleister Crowleys ande) så är det otroligt hur man kan känna på sig att någon tittar på en och sedan vända sig om och kika mot ett fönster långt bort och där se någon fluktare som står och glor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)