Igår påbörjade jag ett projekt där jag skriver in alla mina spridda anteckningar från lappar och anteckningsblock i ett enda dokument på datorn. Jag skrev ett förord till projektet där temat var att det är jobbigt att skriva ner och offentliggöra gamla anteckningar eftersom tron på identitet över tiden gör att mitt nuvarande jag hålls ansvarigt för allt det som ett helt annat dåvarande jag skrivit. En av de första anteckningarna jag förde in handlade om den japanska filmkonsten och att dess storhet består i att den "kombinerar ett berättande som inte låter oss komma nära karaktärernas innersta med en fixering vid barndomen – eller ett hat mot att vara vuxen. Det är inte västerlandets ungdomskult där alla försöker vara ungdomar, utan en intensiv längtan kombinerad med vetskapen om att ungdomen aldrig kommer tillbaka. Viljan att leva i det förflutna eftersom det, trots att det är förstört och försvunnet är bättre än att leva i nuet." Ett löst papper jag förde in lite senare hade med en parentes om Husserl som fick mig att tänka på att jag har ganska dåliga kunskaper om Husserl och hans fenomenologi. Utmattad av några timmars skrivande gick jag och lade mig.
Eftersom jag läst och skrivit hela kvällen bestämde jag mig för att lyssna på musik. En ingivelse fick mig att öppna mappen för okända album på min spelare (det går nämligen inte att organisera musiken i ett logisk mappsystem i spelaren eftersom skaparna tycker att Apples idiotiska system är tuffast i världen, vilket resulterar i en massa extraarbete när man laddar hem musik från andra källor än fjompiga betalsidor) och kolla vad som fanns där. På rad låg ett gäng avsnitt av sluttankarna i radioprogrammet "Obs". Jag valde den sista, som skulle vara en reflektion kring den galna låne-ekonomin och lade mig att lyssna. Efter ungefär tio minuter hade gubben pratat klart, men då var inte programmet slut, utan en annan människa vid namn Isabelle Ståhl tog över och höll en kort föreläsning om... ja, gissa vad: Husserl, identitet över tiden och att man inte känner igen sig i det man skrivit för några år sedan, och att "all bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna." Overklighetskänslan var total.
En bloggvariant av radioessän kan läsas här
