Länge så ritade jag. Jag ritade oändliga städer och ofantliga mönster, tusentals små cirklar som bildade ansikten och figurer. Jag ritade mönster med tuschpennor enligt regler som bara var estetiskt tilltalande för mig själv, eftersom jag såg dem som en förenkling av en evolutionär utveckling (enligt principen för Life-spel). Jag ritade böcker i litet format där jag också klippte och klistrade in saker både fysiskt och genom citat från den tv-värld som hela tiden strömmade in i mig. När jag ritade med en enkel kulspetspenna och lät mönstret breda ut sig över pappret kände jag mig aldrig begränsad, men så fort jag bytte material kände jag mig som när jag skriver, fast mycket mycket mer. Jag visste inte hur man gjorde. Jag fick en vag idé men kunde inte utföra den. Jag tänkte mig hur något skulle se ut men det blev inte så när jag försökte förverkliga det. Jag testade att måla med oljefärger, och det blev trist. Drog över målningen med spritpenna och det blev bara dumt. Jag försökte skriva med en kalligrafipenna som min kära syster gav mig, och skvätte bläck på papperet. Det blev halvlyckat. Jag började skriva och rita på samma papper, och det blev väl helt okej men ändå inget jag ville vifta med åt förbipasserande människor. Jag förföll mer och mer, ritade ganska mycket men inte med speciellt mycket känsla. Fick barn och ägnade mig åt det. Ritade ibland, men det blev inte så bra. Jag gjorde inte klart något. Försökte rita mina stora stream-of-consciousness-teckningar men det fungerande inte längre, formerna flödade inte och fogarna mellan de olika delarna blev fel på något sätt. Jag misströstade, skyllde på min livssituation och trodde att den kreativa fasen i mitt liv var över, mördad av samhällets krav på att man ska döda sin personlighet i takt med sin ökande ålder.

Så, i somras insåg jag att jag faktiskt har pengar över på mitt bankkonto eftersom jag har börjat förvärvsarbeta. Jag bestämde mig för att testa akrylmålning. Jag köpte ett startpaket och några kanvasdukar. Målade en bild som blev riktigt häftig. Förlorade mig i att måla detaljerade moln, med det där flödet jag brukade ha när jag ritade. Hittade direkt det intuitiva skapande jag trodde mig ha förlorat, där jag bara behöver ta ett steg tillbaka och titta för att inse var det saknas något eller var något behöver ändras. Men nu var allt ännu bättre, för i och med att jag arbetade med akryl kunde jag måla över om något blev fel, och möjligheterna att blanda färger och hålla på var oändliga.

Rik som jag var köpte jag en tavla av en kompis och satte upp på väggen. Jag började fundera på hur hon fick till alla små streck på tavlan, eftersom de inte var de minsta upphöjda från färgytan utan såg ut att vara målade med penna. Jag frågade henne och fick tips om en viss sorts pennor som täcker det mesta, men mest av allt fick jag tipset om den sida som sålde dessa pennor - en sida specialiserad på graffitimaterial. Jag beställde några pennor men även en så kallad dripstick och en flaska kolsvart bläck. Detta öppnade upp ännu fler möjligheter, och att jag överhuvudtaget beställde från en graffitisida väckte min gamla kärlek till graffitin och speciellt dess "råa" sida, dvs taggar och allmän vandalisering. Eftersom jag är en person var dysfunktionalitet bland annat yttrar sig i att hänge sig helt och hållet kompromisslöst åt något har jag sedan jag var inne i graffitisvängen varit övertygad om att hela graffitin ska omfamnas och att bombningen av spårvagnar och annan kollektivtrafik är lika värdefull som stora väggmålningar, och att diskussionen om "konst eller klotter" är helt meningslös eftersom det graffiti är en egen uttrycksform som är varken eller. Sedan jag först hörde dem har Skemes ord från Style Wars varit en ledstjärna "I don't care about nobody else seeing it or the fact if they can read it or not. It's for me and other graffitiwriters that we can read it. All these other people who don't write, they're xcluded, I don't care about them."

Nu kunde jag återigen släppa ut min graffitisida, och känna att det gav en extra dimension till min konst att jag hade den bakgrunden och att jag är en writer som börjat göra konst och inte en konstnär som försöker använda graffiti. Till saken hör jag absolut inte försöker göra graffiti på duk, eftersom det är det absolut värsta som finns, både estetiskt och vad gäller äkthet. Det är falsk graffiti helt enkelt, och värdelös konst. Det jag använder är inställningen, kärleken till rinnande bläck, lager på lager av taggar och affischer, det vackra i sönderrivet, utspillt, skissat, snabbt målat.

Nuförtiden tappar jag bort tiden när jag målar, jag förlorar mig i det. Jag betraktar mina verk och är sådär odrägligt nöjd med vad jag åstadkommit, och att det blivit precis så som jag vill ha det. Jag har äntligen återvänt till det kreativa flödet, men gör bättre konst. Och med tanke på att jag började använda färger för ungefär tre månader sedan kan jag inte ens föreställa mig hur bra det kommer bli om några år.

FTW!

Years ago, "FTW" used to have a very negative meaning: "f**k the world". This was a term commonly used by social rebels, anarchists and anti-authoritarian types to express frustration with modern society. Gratefully, this antisocial meaning has dramatically faded in use in the 21st century, and people largely use "for the win" as the modern meaning for this acronym now.

Som gammal social rebell, anarkist och anti-auktoritär typ har FTW alltid betytt "Fuck the world" för mig, men jag mest förknippat det med kriminella. Att betydelsen på internet omärkligt glidit över till "For the win!" hade jag helt missat. Jag var snarast glad över att den gamla yrkeskriminalitets-tatueringen letat sig in i internetspråket och att folk världsfrånvänt utropade saker som "Chipmusik, fuck the world!". Men det gjorde de tydligen inte. Världen blev lite mer blek och grå.

Hur kan man gilla barn?

Jag älskar min egen avkomma naturligtvis, på ett överdrivet beskyddande och halvgalet vis - jag kontrollerar att hon andas nästan varje kväll och har svår över ångest för hur hon ska klara The Blackboard Jungle (hon är tre år, så jag är tidigt ute). Jag fascineras över när hon säger "vilken service!" när jag hjälper henne med något eller när hon överlistar mig. Men detta utifrån att hon är tre år. Hon besitter ingen mystisk kunskap som är utom räckhåll för oss vuxna; hon är väldigt intelligent för sin ålder men inte jämfört med människor i alla åldrar. Såklart.

Hur får man för sig att barn är ett folk från ett fantastiskt land där allt är möjligt, och att de ser verkligheten på ett överlägset sätt? Det handlar om att de får sina behov tillgodosedda. Om vi alla får våra behov tillgodosedda kan vi alla vara kreativa och lekfulla. Inte speciellt mystiskt. Dessutom är inte alla barn kreativa och lekfulla, utan de flesta är lika djävla korkade och ogenomtänkta barn som deras föräldrar är korkade och ogenomtänkta vuxna.

Och det som kommer ur barnamun är fascinerande för de närmaste, men har inget som helst allmänvärde. Historien om kejsarens nya kläder framställer barn som sanningssägare som går emot normen eftersom de inte förstått att man ska anpassa sig och hålla käft. Skulle det vara så skulle barnen fylla en funktion - gulliga ungar som påpekar att man måste hjälpa den utslagna kvinnan som sover i sina egna spyor på busshållplatsen, pojken som får alla att vara snälla mot varandra i Pay it Forward. Men det är inte så. För varje barn som uppfylls av medlidande och sorg och ställer sig upp och skriker om orättvisorna i världen finns femtio barn som tycker livet går ut på att äta snor och glass, titta på TV, och spöa tjockisen. Och två som tänder eld på katter.

Och det är inte heller så att barn föds goda och blir förstörda av miljön. Alla formas av miljön, men en bebis är inte någon ängel utan en amöba som vill ha föda och värme. Alla hade alltså kunnat bli goda och någorlunda genomtänkta individer - åtminstone hyggliga och inte helt kaotiska i huvudet - men de är inte det från början. Omvärlden förstör inte något vackert utan skapar från scratch. Man är en tabula rasa när det gäller mänskliga relationer. Och som arbetande i skolvärlden ser jag hela tiden hur de flesta vuxna - föräldrar och professionella uppfostrare - helt oreflekterat skapar nya individer med sjuka ideal, ogenomtänkt världsbild och allmänt rutten hjärna. Detta för mig in på ett av de mest idiotiska påståenden jag vet "Ett barn behöver bara kärlek, resten ordnar sig av sig själv", men det får jag återkomma till en annan gång för annars kommer jag komma in i ett evighets-orerande om barnuppfostran och varför kärlek inte räcker på långa vägar för att skapa en fungerande individ.

Åter till detta om att barn skulle vara sanningssägare och profeter. Det de säger är fantastiskt. För deras föräldrar och fastrar och mostrar. Men det är som med AI-botar: det är klart man jublade när man lyckades få datorer att hålla igång en haltande konversation, men jämfört med människor är de helt dumma i huvudet. Min dotter är väldigt intelligent för sin ålder, men hon förstår oftast inte förklaringar som bygger på principer, om det inte är regler för vad man får och inte får göra. Hon förstår liknelser men inte metaforer. Hon kan räkna till sjuttio men knappt addera. Hon är alltså rätt korkad för att vara människa. Min uppgift är att göra henne till en harmonisk och bildad vuxen människa. Än så länge är hon bara en potentiell sådan.*

* Nej, jag kan inte förstå hur man kan älska ett djur och jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna hantera att få ett förståndshandikappat barn.

I Remember Nothing More

Jag finner det fascinerande, och missar aldrig ett tillfälle att påpeka, att människans minnesfunktion är ett verktyg som förbereder för framtiden och inte är speciellt bra på att spara information om vad som hänt. I interaktion med medvetandets filtreringsfunktion registrerar och bearbetar minnet sinnesintryck, och ägnar sig åt en ständig sorteringsprocess. Det är lätt att tänka att minnet är "designat för" att sortera intryck och använda dem som förberedelse för framtida händelser, men det som är spännande och irriterande med evolutionärt framvuxna funktioner är att de inte är designade, utan genom en kombination av slump och överlevnadsvärde* bara råkar existera. Minnet är alltså inte optimerat på något genomtänkt sätt, och sorteringen sker utifrån de förutsättningar som givits individen av dennes försök att strukturera världen omkring sig. Och minnet kastar sitt nät över alla medvetandefunktioner utan att kategorisera: minnets bearbetning av tidigare upplevelser bestämmer både vad medvetandet uppmärksammar i strömmen av intryck och hur medvetandet och kroppen beter sig, oavsett hur funktionellt det kan sägas vara i nuvarande situation. Det är därför människor alltid beter sig underligt och gör saker som inte är ett dugg funktionella. De med mild autism är egentligen mer funktionella, eftersom deras minnesbearbetning inte fungerar på detta sätt utan de istället behöver lära sig hur man beter sig om en uppgift (ett program man kan starta när vissa variabler uppfylls). De människor som bara glider fram i verkligheten och är som alla andra skulle egentligen också behöva lära sig att köra noggrant testade beteendeprogram i olika situationer, men de enda som inser detta är de som vill effektivisera och nipponisera företag för att krama ur så mycket som möjligt ur dem som arbetar.

Den första meningen ovan var egentligen tänkt som en introduktion - ack, så lätt det är att sväva ut - till presentationen av något nytt jag lärde mig igår. Till det faktum att minnet främst är en planeringsfunktion för framtiden kan jag nu foga att minnet även prioriterar sig själv i planeringen. Som jag skrev ovan sveper minnet över alla medvetandets funktioner och påverkar dem, men om man ser minnet som ett eget jag (eller en gruppering eller lobby i det samhälle vårt medvetande är) som har egna intressen så kan man också se att detta jag kommer planera framtiden för att öka sin egen tillfredsställelse. Vad som gör minnes-jaget lyckligt är nämligen ofta helt annorlunda än det som gör det medvetande som upplever omvärlden lyckligt. Det var lyckoforskaren Daniel Kahneman som talade om detta i sitt TED-talk, och han menade på att när man frågar folk om de har haft lyckliga liv så mäter man inte lyckan i ett land, eftersom deras svar beror på hur deras minne färgat det som passerat. Deras upplevelse-jag kan ha varit olyckliga större delen av tiden, men ändå är deras minnes-jag så funtat att helheten tror sig ha varit allmänt lyckligt. När det gäller planering så kommer minnes-jaget planera på ett sätt som gör att minnes-jaget kommer att bli lyckligt, inte så att upplevelse-jaget kommer hamna i en ström av lycka. Kahneman belyste detta med följande exempel:

Tänk dig att du får åka på en veckas drömsemester som du får planera själv. Fundera kring vart du skulle åka och vad du skulle göra. Tänk dig nu att du direkt efter resan måste äta ett piller som raderar alla minnen av semestern, och dessutom förstörs alla foton eller filmer och så vidare, så att det både i ditt medvetande och i yttervärlden är som att resan aldrig hänt. Skulle du då välja en annan typ av semester? I så fall finns det ju en konflikt mellan ditt minnes-jag och ditt upplevelse-jag.

Jag skulle även vilja lägga till kroppsminnet till den här diskussionen, speciellt när det gäller ovanstående exempel. Jag skulle nämligen förmodligen åka på en semester som stärkte kroppen och därmed mitt allmänna välbefinnande framöver om minnet av resan skulle raderas i efterskott.**

* En intressant och ofta förbisedd väg till att något finns till genom evolution är att det är en bieffekt till något som givit större chanser till överlevnad eller fruktbar rajtan-tajtan. Det typiska exemplet är isbjörnens päls: den är tjock och den är tung. Att den är tjock är något som ökar chansen till överlevnad i ett kallt klimat. Att den är tung är bara en bieffekt. Det går att grunna på om inte människans medvetande också kan vara en bieffekt av det här slaget. Att kunna planera inför framtiden och använda sina erfarenheter ökar chanserna till överlevnad extremt mycket, och om ett medvetande råkar följa med detta så tillkommer ett medvetande. Jag kan tycka att en del saker kan falla på plats om man tänker så, eftersom jag mer och mer reducerar medvetandet till något som inte har någon som helst effekt på världen utan bara registrerar medvetandets flöde.^

^ För den filosofiskt intresserade finns dock ett logiskt argument mot detta: Att vi pratar om medvetandet gör att det faktiskt har en direkt effekt på världen och inte bara registrerar allt som händer. Någon typ av signal sänds ut som gör att jag kan skriva om att jag har ett medvetande.

**Eftersom minnet är så speciellt och den intuitiva tron på minnet som en lagrare inte stämmer, blir naturligtvis talet om att "radera minnet" problematisk. Kan man radera minnet? Kan man inte tänka sig att man lär sig saker även om själva minnena inte finns kvar sedan. Det som kallas kroppsminne borde kanske utvidgas till att omfatta medvetandet, som ju är en del av kroppen.

"I Remember Nothing More" med Cul De Sac