Världens nav

Länge så ritade jag. Jag ritade oändliga städer och ofantliga mönster, tusentals små cirklar som bildade ansikten och figurer. Jag ritade mönster med tuschpennor enligt regler som bara var estetiskt tilltalande för mig själv, eftersom jag såg dem som en förenkling av en evolutionär utveckling (enligt principen för Life-spel). Jag ritade böcker i litet format där jag också klippte och klistrade in saker både fysiskt och genom citat från den tv-värld som hela tiden strömmade in i mig. När jag ritade med en enkel kulspetspenna och lät mönstret breda ut sig över pappret kände jag mig aldrig begränsad, men så fort jag bytte material kände jag mig som när jag skriver, fast mycket mycket mer. Jag visste inte hur man gjorde. Jag fick en vag idé men kunde inte utföra den. Jag tänkte mig hur något skulle se ut men det blev inte så när jag försökte förverkliga det. Jag testade att måla med oljefärger, och det blev trist. Drog över målningen med spritpenna och det blev bara dumt. Jag försökte skriva med en kalligrafipenna som min kära syster gav mig, och skvätte bläck på papperet. Det blev halvlyckat. Jag började skriva och rita på samma papper, och det blev väl helt okej men ändå inget jag ville vifta med åt förbipasserande människor. Jag förföll mer och mer, ritade ganska mycket men inte med speciellt mycket känsla. Fick barn och ägnade mig åt det. Ritade ibland, men det blev inte så bra. Jag gjorde inte klart något. Försökte rita mina stora stream-of-consciousness-teckningar men det fungerande inte längre, formerna flödade inte och fogarna mellan de olika delarna blev fel på något sätt. Jag misströstade, skyllde på min livssituation och trodde att den kreativa fasen i mitt liv var över, mördad av samhällets krav på att man ska döda sin personlighet i takt med sin ökande ålder.

Så, i somras insåg jag att jag faktiskt har pengar över på mitt bankkonto eftersom jag har börjat förvärvsarbeta. Jag bestämde mig för att testa akrylmålning. Jag köpte ett startpaket och några kanvasdukar. Målade en bild som blev riktigt häftig. Förlorade mig i att måla detaljerade moln, med det där flödet jag brukade ha när jag ritade. Hittade direkt det intuitiva skapande jag trodde mig ha förlorat, där jag bara behöver ta ett steg tillbaka och titta för att inse var det saknas något eller var något behöver ändras. Men nu var allt ännu bättre, för i och med att jag arbetade med akryl kunde jag måla över om något blev fel, och möjligheterna att blanda färger och hålla på var oändliga.

Rik som jag var köpte jag en tavla av en kompis och satte upp på väggen. Jag började fundera på hur hon fick till alla små streck på tavlan, eftersom de inte var de minsta upphöjda från färgytan utan såg ut att vara målade med penna. Jag frågade henne och fick tips om en viss sorts pennor som täcker det mesta, men mest av allt fick jag tipset om den sida som sålde dessa pennor - en sida specialiserad på graffitimaterial. Jag beställde några pennor men även en så kallad dripstick och en flaska kolsvart bläck. Detta öppnade upp ännu fler möjligheter, och att jag överhuvudtaget beställde från en graffitisida väckte min gamla kärlek till graffitin och speciellt dess "råa" sida, dvs taggar och allmän vandalisering. Eftersom jag är en person var dysfunktionalitet bland annat yttrar sig i att hänge sig helt och hållet kompromisslöst åt något har jag sedan jag var inne i graffitisvängen varit övertygad om att hela graffitin ska omfamnas och att bombningen av spårvagnar och annan kollektivtrafik är lika värdefull som stora väggmålningar, och att diskussionen om "konst eller klotter" är helt meningslös eftersom det graffiti är en egen uttrycksform som är varken eller. Sedan jag först hörde dem har Skemes ord från Style Wars varit en ledstjärna "I don't care about nobody else seeing it or the fact if they can read it or not. It's for me and other graffitiwriters that we can read it. All these other people who don't write, they're xcluded, I don't care about them."

Nu kunde jag återigen släppa ut min graffitisida, och känna att det gav en extra dimension till min konst att jag hade den bakgrunden och att jag är en writer som börjat göra konst och inte en konstnär som försöker använda graffiti. Till saken hör jag absolut inte försöker göra graffiti på duk, eftersom det är det absolut värsta som finns, både estetiskt och vad gäller äkthet. Det är falsk graffiti helt enkelt, och värdelös konst. Det jag använder är inställningen, kärleken till rinnande bläck, lager på lager av taggar och affischer, det vackra i sönderrivet, utspillt, skissat, snabbt målat.

Nuförtiden tappar jag bort tiden när jag målar, jag förlorar mig i det. Jag betraktar mina verk och är sådär odrägligt nöjd med vad jag åstadkommit, och att det blivit precis så som jag vill ha det. Jag har äntligen återvänt till det kreativa flödet, men gör bättre konst. Och med tanke på att jag började använda färger för ungefär tre månader sedan kan jag inte ens föreställa mig hur bra det kommer bli om några år.