Världens nav

Hur kan man gilla barn?

Jag älskar min egen avkomma naturligtvis, på ett överdrivet beskyddande och halvgalet vis - jag kontrollerar att hon andas nästan varje kväll och har svår över ångest för hur hon ska klara The Blackboard Jungle (hon är tre år, så jag är tidigt ute). Jag fascineras över när hon säger "vilken service!" när jag hjälper henne med något eller när hon överlistar mig. Men detta utifrån att hon är tre år. Hon besitter ingen mystisk kunskap som är utom räckhåll för oss vuxna; hon är väldigt intelligent för sin ålder men inte jämfört med människor i alla åldrar. Såklart.

Hur får man för sig att barn är ett folk från ett fantastiskt land där allt är möjligt, och att de ser verkligheten på ett överlägset sätt? Det handlar om att de får sina behov tillgodosedda. Om vi alla får våra behov tillgodosedda kan vi alla vara kreativa och lekfulla. Inte speciellt mystiskt. Dessutom är inte alla barn kreativa och lekfulla, utan de flesta är lika djävla korkade och ogenomtänkta barn som deras föräldrar är korkade och ogenomtänkta vuxna.

Och det som kommer ur barnamun är fascinerande för de närmaste, men har inget som helst allmänvärde. Historien om kejsarens nya kläder framställer barn som sanningssägare som går emot normen eftersom de inte förstått att man ska anpassa sig och hålla käft. Skulle det vara så skulle barnen fylla en funktion - gulliga ungar som påpekar att man måste hjälpa den utslagna kvinnan som sover i sina egna spyor på busshållplatsen, pojken som får alla att vara snälla mot varandra i Pay it Forward. Men det är inte så. För varje barn som uppfylls av medlidande och sorg och ställer sig upp och skriker om orättvisorna i världen finns femtio barn som tycker livet går ut på att äta snor och glass, titta på TV, och spöa tjockisen. Och två som tänder eld på katter.

Och det är inte heller så att barn föds goda och blir förstörda av miljön. Alla formas av miljön, men en bebis är inte någon ängel utan en amöba som vill ha föda och värme. Alla hade alltså kunnat bli goda och någorlunda genomtänkta individer - åtminstone hyggliga och inte helt kaotiska i huvudet - men de är inte det från början. Omvärlden förstör inte något vackert utan skapar från scratch. Man är en tabula rasa när det gäller mänskliga relationer. Och som arbetande i skolvärlden ser jag hela tiden hur de flesta vuxna - föräldrar och professionella uppfostrare - helt oreflekterat skapar nya individer med sjuka ideal, ogenomtänkt världsbild och allmänt rutten hjärna. Detta för mig in på ett av de mest idiotiska påståenden jag vet "Ett barn behöver bara kärlek, resten ordnar sig av sig själv", men det får jag återkomma till en annan gång för annars kommer jag komma in i ett evighets-orerande om barnuppfostran och varför kärlek inte räcker på långa vägar för att skapa en fungerande individ.

Åter till detta om att barn skulle vara sanningssägare och profeter. Det de säger är fantastiskt. För deras föräldrar och fastrar och mostrar. Men det är som med AI-botar: det är klart man jublade när man lyckades få datorer att hålla igång en haltande konversation, men jämfört med människor är de helt dumma i huvudet. Min dotter är väldigt intelligent för sin ålder, men hon förstår oftast inte förklaringar som bygger på principer, om det inte är regler för vad man får och inte får göra. Hon förstår liknelser men inte metaforer. Hon kan räkna till sjuttio men knappt addera. Hon är alltså rätt korkad för att vara människa. Min uppgift är att göra henne till en harmonisk och bildad vuxen människa. Än så länge är hon bara en potentiell sådan.*

* Nej, jag kan inte förstå hur man kan älska ett djur och jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna hantera att få ett förståndshandikappat barn.