Aga

Jag slogs av tankar på aga, misshandel och tillrättavisningar. Jag bor i ett land är alla typer av aga är förbjudet - även kränkningar som inte är aga är förbjudet, t ex att låsa in barn och liknande. I större delen av världen får man aga sina barn, och i det ses på många ställen som normalt att män kan slå sina kvinnor.

Att aga är en uttryck för ett maktförhållande - den som bestämmer kan aga. Det är därför det ses som helt okej att aga kvinnor på många ställen. På den tiden kvinnor var omyndiga sågs det nog inte som något onaturligt att tillrättavisa dem fysiskt här i Sverige heller.

Vad är då skillnaden på aga och misshandel? Aga är en specifik typ av misshandel, som har som syfte att tillrättavisa eller påtvinga den underställde den överlägsnes vilja. Medan misshandel beskriver något - fysiskt våld mot en annan människa - så bestäms agan av den moraliska dimensionen. Den som har rätt uppsåt och tillgriper lagom mycket våld agar. Den som går för långt eller slår av andra skäl - sadism, rutin e dyl - misshandlar.

Den som blir agad lär sig också att slå andra. Eftersom barn efterliknar föräldrarnas beteende kan man tänka sig att den som blir agad slår andra med lägre status, medan den som blir misshandlad blir mer urskillningslös. Agan hör hemma i system som Lundsberg, där elever uppfostrar varandra och har status beroende på ålder. Och kanske flippar sådana system när det omgivande samhället lämnar agan så att det inte finns några återhållsamma ideal att förhålla sig till gällande våld - kanske blir de lika flippade och fulla av övergrepp även om agan är tillåtet och accepterat i det omgivande samhället.

Jag har inte mycket till poäng här, utan lägger ut de tankar som frammanades av insikten om att aga och misshandel inte är samma sak, även om lagen och kanske också det allmänna medvetandet anser det här och nu. Jag hade också funderingar på vad acceptans av aga betyder för ett samhälles grad av våldsamhet. Kan det vara så att samhället blir mindre våldsamt om barn lär sig en kontrollerad form av våldsamhet, eller skulle all mobbing och liknande fortgå eller kanske bli ännu våldsammare om vuxna använde fysiska straff för att tillrättavisa barn? Konsensus idag är att allt våld från en överordnad är övergrepp, vilket framförallt märks i skolans värld där en lärare är förbjuden att ta elever i armen eller putta bort dem, trots att situationen kräver det.

Jag märker att det är svårt att skriva om det här. Det är vad Sven Lindqvist kallar en "tankens slintpunkt" när han beskriver kinesernas sätt att tänka i "Myten om Wu Tao-Tzu". Kinesernas kommer inte längre när de ska försöka tänka på förhållandet mellan folkviljan och partiet: partiet vill vad folket vill, och folket kan därmed inte vara av en annan åsikt än partiet. Om man börjar fråga om vad som händer om partiet går emot folkviljan blir det syntax error. Det går inte att prata om; det får tabu-status. Detsamma gäller våld i vårt land. Frågor om huruvida våld kan vara olika - eller om våld skulle kunna vara bra i vissa situationer - blir helt omöjliga att diskutera. Jag tänker själv när jag läser det jag skrivit ovan att det låter som att jag tycker man ska slå barn, även om det är mig väldigt främmande. Ryggmärgsreflexen är densamma som när någon ska diskutera olika "invandringsfrågor" hela tiden - man misstänker en dold agenda. Varför skulle någon vilja diskutera barnaga, liksom? Tja, i mitt fall - för att jag kom att tänka på det och ville skriva för att reda ut tankarna.

Jag vet inte hur utrett något blev. Ibland verkar det som att jag bara skulle kunna fortsätta skriva i all oändlighet, eftersom alla ämnen hakar i varandra och det alltid går att sänka sig en nivå eller höja sig en nivå för att få nya perspektiv på ämnet. Eller korsbefrukta ett ämne med något helt främmande och se vad som blir resultatet. Jag kanske skulle diskutera aga i förhållande till regler inom idrott (t ex hockey, där våldet har samma status som jag tänker mig att aga hade precis innan den förbjöds i Sverige - inte okej, men inte något som straffades med mer än två minuters utvisning), eller aga i förhållande till nedmonterandet av kyrkans moraliska makt?

Med all hets inför Prometheus passade jag igår på att se den gamla klassikern Alien från 1979. Det var många år sedan jag såg den, men den är så ikonisk att man ändå har koll på alla scener.

Något jag inte mindes, men som jag uppskattade nu, var att huvudpersonerna är vanliga knegare på ett fraktskepp, inte Star Trek-ûbermenschen i lustiga overaller. Med de karaktärerna hade det kunnat bli en hygglig film även utan skräcken. För det är en skräckfilm mer än science fiction. Skräcken är en blandning av Lovecrafts kosmiska, väsensfrämmande fasor och rädslan för insekter, parasiter, reptiler - ja, alla djur egentligen. Intrigen är klassisk skräck: en okänd plats som undersöks och som naturligtvis visar sig bebos av ett monster som sedan mördar huvudpersonerna en efter en. Karaktärerna är också skräckfilmsaktigt dumma i huvudet. Det går många gånger över gränsen till det trovärdiga, men det kanske är för att jag utgår från min egen person. Men om man väl fått in en främmande livsform fastsatt på en besättningsmedlem och har honom i ett stängt undersökningsrum, och upptäcker att varelsen släppt taget och försvunnit - då försöker man väl se vad som har hänt genom de stora glasrutorna till rummet istället för att gå in där allihop, utan något skydd mot smitta eller fysiska angrepp, utan att tända lyset, och utan att stänga dörren? Det är även mycket i filmens inre logik som inte fungerar.

Men det spelar inte så stor roll, Det som gör det till något extra är att så mycket lämnas oförklarat och oförklarligt. Skeppet de hittar är ett mysterium, och får fortsätta vara ett mysterium. Själva livsformen visas lite väl mycket, speciellt som filmmakarna inte alls lyckas återskapa det rörelsemönster man väntar sig av den - den blir stel och klumpig lik någon slags stumfilmsfrankenstein. Men dess sätt att vara (som man vet att filmmakarna eftersträvar), och det faktum att människan hotas av något som är ett substrat av Naturen ("it is pure survival" eller vad han nu säger, Ash) men samtidigt framställs som väldigt främmande, är det som gör filmen speciell.

En scen, som inte är så väldigt känd som ventilationstunnlarna, ägg-attacken, mag-öppningen och egentligen allt det andra i filmen, är scenen där Ripley är fast med varelsen i skytteln i slutet av filmen. Jag läste mig till att regissör Scott lyckades förhandla sig till mer inspelningstid så att filmen inte skulle sluta med att Ripley överger skeppet och spränger varelsen, men att han också ville att filmen skulle sluta med att varelsen dödar Ripley och imiterar hennes röst i en logginspelning som avslutning (vilket hade varit djävligt sjuttiotal, men egentligen ett lite för quirky slut).

Denna scen tyckte jag mycket om, eftersom den var så psykotiskt äcklig. Det är en klassisk tada-chock först när Ripley upptäcker varelsen, men sedan springer hon och gömmer sig, och varelsen ligger inklämd på något sätt och är uppenbart vaken men reser sig ändå inte upp utan ligger kvar (kanske har den påbörjat en skinn-ömsning). I den scenen är varelsen verkligen något helt främmande, obegripligt. Det är en variant på scenen där huvudpersonen i en skräckfilm gömmer sig i mördaren/monstrets håla och ser dess blodiga vardag, men varelsen är här änu mer främmande - det är verkligen en helt annan art. Samtidigt blir skräcken intensivare än när Ripley jagas runt, eftersom skräcken i att bli jagad är en skräck där adrenalinet släpps lös och den jagade agerar, medan skräcken av att gömma sig och stirra på en jättelik insektsliknande varelse som ligger och har konvulsioner är mycket mer instängd och psykiskt tärande.

En sak som är väldigt sci-fi i Alien är att det finns ett Företag som äger skeppet och är helt skrupelfritt. Genom filmen har Företaget rollen som en övervakande ond fader, som gärna spelar ut barnen mot varandra för att få vad han vill - den främmande livsformen.

Jag uppskattar en stor del av det nuvarande klädmodet (d v s det som utvecklats de senaste åren, inte det allra senaste just nu). Som man kan man klä sig med finess och stil och det är okej att inte hela tiden markera att man är överklass. Den långsamma makropendeln har väl pendlat tillbaka till åttiotalets yuppie-era, och har kanske även som då nått sin ytterpunkt runt en fastighetskris. Om detta stämmer kommer vi inom två-tre år se ett grunge-liknande slashas-mode slå igenom på alla nivåer.

De modemedvetna kvinnorna klär sig estetiskt tilltalande. Att modet är väldigt avslöjande kan i och för sig vara jobbigt; kvinnorna känner förmodligen en ganska stor press att uppnå ett vältränat kroppsideal när både ben, byst och rygg (och jag har även börjat se tecken på att magtröjan håller på att göra en oväntad återkomst) fläks upp till allmän beskådan, men eftersom det inte finns några formella krav på kroppsform kan det även vara jobbigt för oskyldiga förbipasserande att utsättas för människor med mer rumpa än shorts. Jag är ingen kroppsfascist - på stranden eller i badhuset får alla se ut precis som dom vill utan att jag klagar - men när jag går på stan vill jag varken se svettiga, bara, håriga ölmagar eller ofantliga muffinsmagar som väller ut över ett par minimala jeansshorts.

Men barheten i modet var inte det jag skulle skriva om, utan det faktum att de unga kvinnorna ser helt overkliga ut, vilket jag verkligen gillar. De är som klippta ur en serietidning med sina korta kjolar, stora skor och helsvarta solglasögon. De hemska nittiotalsmönstren har som tur är mer och mer försvunnit, även om de allra färgladaste (tänk Fresh Prince) fått en stark revival bland... ja, ni vet de där som vill jobba med media. Det är roligt att det ser ut som om kvinnorna man möter är på väg till sin Harley Davidson, självklart utrustad med hagelgevär i specialhölster, eller som att de ska till sitt arbete på en dammig bensinmack i Nevadöknen. Trots att det är avslöjande känns inte detta mode lika uppvisande som lyxmodet a la Lady Gaga, utan mer bekvämt och enkelt. Som man känner jag större behov av att vara uppklädd nu på sommaren: det ska helst vara 50-tals-shorts och välsnittad skjorta. Som kvinna kunde jag haft avklippta jeansshorts och ett urblekt linne.

Helt okej nittiotal

Sådant vi inte vill se mer av

Idag joggade jag halvmilen för första gången sedan innan vintern. Dåligt väder och förkylningar har hindrat mig under våren.

Jag är ingen löpartyp. Under större delen av mitt liv har jag ägnat mig åt lugna inne-aktiviteter som datorer, teckning, läsning och film. Mina ute-aktiviteter har bestått av att gå ut och beundra träd och promenera hem genom staden från olika fester. Jag har alltid promenerat hem, även om det varit en tvåtimmars-promenad, och njutit av soluppgången och roats av alla djur som kommer fram när människorna är hemma och sover: harar, kaniner, rådjur, möss och råttor.

I tjugoårsåldern växte ett behov hos mig av att röra på mig. Min kropp började kännas krum och främmande: den fixerade väl sig vid sin vuxna form och det var en vuxen form anpassad att huka framför olika saker. Trots att jag gillar att huka framför mina målningar, mina böcker eller mina virtuella världar, ville jag ha en kropp som fungerade även till annat människor kan göra. Jag ville inte känna mig begränsad av min kropp: den skulle kunna göra det jag ville och den skulle framförallt inte göra ont i rygg, axlar och nacke som den hade börjat göra.

Från tanke till handling är vägen lång, speciellt om vägen är otrampad och ingen hjälp står att finna. Hjärnan bygger som bekant om sig beroende på vilka aktiviteter hjärninnehavaren pysslar med, men att initiera en sådan ombyggnad är fruktansvärt svårt. Jag gick och simmade på simhallen någon gång, testade styrketräning och tyckte det var kul men kom inte iväg igen. Det kom alltid något i vägen.

Men så hände två saker:

Jag träffade min käresta, som var utbildad idrottslärare och en riktig hurtbulle. Förutom att hon vidgade mitt perspektiv så att jag insåg att även idrottslärare är människor, kunde hon guida mig till att börja träna. Jag började styrketräna och blev även biten på inomhusklättring med hennes hjälp, vilket är udda eftersom jag är extremt höjdrädd.

Den andra saken inträffade något år senare: TV4 Sport började sända MMA nattetid, och jag var student och tittade därför på TV nattetid. Jag fascinerades av hur den gamla freak-showen utvecklats till en ordentlig sport, och dessutom en sport som befann sig i en snabb utveckling och som var tusen gånger mer spännande att titta på än någon annan sport jag sett. Jag var fast, och detta ledde till att jag efter några år faktiskt anmälde mig till en MMA-klubb och började träna i en grupp, något som jag aldrig kunnat föreställa mig för fem-tio år sedan. Jag har alltid varit obekväm i gruppsammanhang, aldrig spelat fotboll eller någon annan liknande sport, aldrig velat följa med på olika gruppaktiviteter (inte ens med kompisgänget) och alltid varit en tvångsmässig individualist på alla plan.

Och i den vevan var jag tvungen att börja jogga, för att konditionsträna mellan MMA-träningarna. Första gången trodde jag att jag skulle dö, fast jag inte sprang mer än en kilometer. Efter det hittade jag en runda på 5,5 km som jag tog mig igenom varje vecka, och som varje gång var lika hemsk. Det gick bra till en början, men i slutet var jag alltid nära dödsriket, och var till och med tvungen att stanna och gå någon gång, vilket gjorde att hela rundan kändes misslyckad och meningslös.
Men jag fortsatte. Och nu tänker du kanske att jag ska skriva att det lossnade och plötsligt var det roligt att springa, men så var det inte riktigt. Det som förändrades var att jag testade att springa med pulsklocka en gång, och med en bestämd puls jag skulle hålla mig till i början, mitten och slutet. Då insåg jag att jag sprungit alldeles för fort innan: jag hade startat i full karriär och kört på tills jag var slut efter någon kilometer. Nu lärde jag mig att börja lugnt, riktigt riktigt lugnt. Men jag hade fortfarande inte speciellt roligt när jag sprang, utan gjorde det mest för att hålla mig frisk och sund.

Idag lyckades jag sätta den sista pusselbiten på plats, så att min löprunda blev behaglig rakt igenom.

Jag har som sagt inte joggat på länge, och har sprungit en kort tvåkilometers-runda någon gång bara och tyckt att det var jobbigt. Men idag bestämde jag mig för att springa halvmilen, eftersom tvåkilometarn egentligen bara är en uppvärmningsrunda för att styrketräna hemma, inte en träning i sig. Så jag snörde på mig de gamla skorna och satte iväg, i lugn takt.

Det jag gjorde annorlunda den här gången var att jag inte satte upp några delmål. Jag lät en Zenon-argumentation passera mitt huvud: det är inte så långt till korsningen, och därifrån är det inte så långt till åkern, och därifrån är det ju nära till sjön som ligger precis vid backen som nästan är hemma - alltså är det inte så långt! Men jag satte inte upp några delmål, som jag lärt mig att man ska göra när jag läst om löpning, och som jag alltid brukar göra. Jag tänkte inte att jag får springa lite lugnare vid den svängen, eller bara ska klara backen och sådant. Delmålen förstör bara löpningen, eftersom man pushar sig själv lite extra för att komma dit, men slappnar av och blir dödstrött när man kommit fram även om man har långt kvar att springa.

Det jag gjorde nu var att fokusera på att jag sprang. Inte att jag skulle komma fram eller passera ett delmål eller kunna äta och dricka om jag bara kämpade, utan bara på att jag sprang, skulle sträcka på mig och andas. Det fanns ingen begär efter något, inte ens nästa steg, utan allt fokus låg på detta steg. Andningen blev naturligtvis jobbig emellanåt (jag har astma), men tanken på att ge upp fanns inte eftersom det inte fanns något att ge upp.

Alla tankar som kom lät jag flöda genom medvetandet som de ville, så länge de inte var inriktade på att störa löpningen genom att väcka lusten att komma fram eller prestera något. Jag beundrade skogen, lyssnade på fågelsången, tog in en massa härliga vårdofter och tänkte på en mängd olika saker i den typen av medvetandeflöde man brukar uppleva innan man somnar och låter hjärnan bara släppa loss.

Min motivation till att jogga är i grund och botten att en människa banne mig ska kunna klara sig fysiskt om hon har förutsättningarna att hålla sig i form. Jag känner människor som är runt trettio och inte klarar att springa till bussen, och jag tycker inte det är okej. Efterhand som jag lärt mig springa på ett avslappnat sätt har löpningen också blivit en stunds paus, en vila för psyket medan kroppen arbetar - egentligen också en vila för kroppen eftersom den inte behöver agera utan bara mekaniskt pumpa på i en höger-vänster-höger-vänster-rutin.

Lekman P'ang var en lekmannabuddhist som levde under andra hälften av 700-talet. Han är en mycket beundrad person inom Zen-buddhismen, och berättelserna om honom frångår traditionen där en munk ger insikt genom att svara på frågor om olika ting, eftersom P'ang aldrig blev munk själv utan själv lyckades upplysa buddhistiska munkar om olika ting.

P'ang var till en början handelsman, men begav sig ut i världen för att söka visdom hos Zen-mästare. När han tillbringade tid hos mästaren Shi Tou i klostret på berget Nan Yueh blev munkarna efter ett tag förundrade av hans naturliga Zen. Till och med mäster Shi Tou blev tillräckligt nyfiken för att fråga vad P'angs hemlighet var.

"Alla förundras över dina metoder. Berätta: har du några ovanliga krafter?"

Lekman P'ang log bara och sade: "Nej, nej, inga ovanliga krafter. Min dag består av enkla sysslor och det enda jag gör är att ha mitt medvetande i harmoni med sysslorna. Jag accepterar det som kommer utan begär eller motvilja. När jag möter andra människor så har jag en okritisk attityd; aldrig beundrande, aldrig fördömande. För mig är rött rött, och inte vinrött eller scharlakansrött. Så, vad använder jag för fantastisk metod? Tja, när jag hugger ved så hugger jag ved och när jag bär vatten så bär jag vatten."

Shi Tou blev mäkta imponerad och bad P'ang att bli munk i klostret.

"Jag gör vad jag gör" svarade P'ang och lämnade klostret.


Mer om P'ang:
Välskriven kort levnadsbeskrivning

Engelska wikipedia-sidan om P'ang

Arbetet i skolans värld är en evig dragkamp mellan olika ideal inom mig. Jag vill att eleverna ska ha arbetsro och få gjort saker i skolan, men samtidigt tycker jag att det är helt sjukt att stänga in unga tonåringar och tvinga dem att sprinta runt mellan olika klassrum och utföra "uppgifter" inom olika ämnen. På ett arbetslagsmöte för inte så länge sedan togs en "problematisk" elev upp: han hade till exempel bara rest sig och gått när klassen skulle göra ett övningsprov inför det stora nationella provet i svenska. Saken var den att han redan hade gjort ett övningsprov inför nationella provet dagen innan i sin stödgrupp för svenska, och att klassen hade en vikarie som bara delade ut övningsprovet och bara sade att det skulle göras. Jag förstod killen som gick, och det sade jag även på mötet. Någon lärare höll med mig, men de andra tittade på mig som att jag var galen. Det är liksom aldrig okej att protestera och vara jobbig, eller bestämma själv, bara för att det finns så många exempel på elever som beter sig destruktivt genom att störa eller gå från klassrummet. Det kallas lathet och skoltrötthet, men jag kan tycka att det var de som bara gjorde sitt övningsprov som vara lata och trötta, speciellt eftersom de flesta bara gjorde det för att bli klara.

Lösa funderingar utan någon i förväg uttänkt poäng, och kanske utan riktigt sammanhang, såhär en fredagsförmiddag. Nu ska jag återvända till att korvstoppa eleverna inför ett annat prov.

På väg hem från arbetet satt jag och tittade vilka som hade tryckt ”like” på mina kommentarer och bilder på Facebook i mobilen, och insåg att jag hade gjort samma sak hela dagen, hela veckan, hela månaden, hela året. Mina tankar hade hela tiden ett publicerings-perspektiv. Om jag lagade någon fin mat och dukade mysigt, så ville jag ta kort på det och lägga upp det på Facebook. Om jag såg något vackert ute ville jag ta kort på det och lägga upp det på Facebook. Om jag kom på något fyndigt ville jag skriva det på Facebook och få gillningar och kommentarer av mina likar. Direkt. Efter fem minuter var jag inne och såg efter om någon reagerat.

Där på bussen släppte jag det. Jag skrev en sista uppdatering om att nu försvinner jag på semester härifrån, och loggade ut. Stoppade mobilen i fickan. Ringde inte hem för att kolla vad de gjorde och sade exakt vilken tid jag skulle komma hem, utan satte mig och försökte hitta stillheten i nuet.

Ganska snart hittade jag till det där tillståndet, där medvetandet bara står still i flödet av intryck och verklighet som forsar förbi. Det är som att stå fast och bredbent i en grund å som ilar fram över ens fötter och vader. Man känner vattnet, men måste inte kämpa emot för att hålla balansen. Hela vägen hem behöll jag denna känsla. Stillheten fortsatte hela tiden att lägga sig över mig, som ett lövtäcke som ständigt byggs på när höstlöven singlar ner ett och ett. Jag slog inte bort de tankar, stressiga eller inte, som bubblade upp utan lät dem passera som grenar och kvistar i ån som fastnade vid benet på mig – hade jag börjat försöka skaka loss dem hade jag tappat fotfästet och kanske ramlat i och dragits med i åns flöde.

Väl hemma var det full rulle. Bullbak, en tjutande bäbis och en fartig fyraåring som glatt hällde vetemjöl över de redan färdiga bullarna. Jag tog det lugnt. Gjorde det som behövdes men i lagom takt. Lät mig inte rubbas, och märkte ganska snart att mitt lugn spred sig.

När jag sedan lagade mat till familjen beundrade jag varje ingrediens, enkla som de var, och försökte verkligen göra det bästa jag kunde av linser och rotfrukter. Det kanske låter lite fånigt, men samtidigt blev soppan väldigt god, trots att den var så enkel. Och när jag dukade fram försökte jag göra det fint. Tända ljus, symmetrisk dukning och fin uppläggning.

När jag väl satte mig upptäckte jag att jag glömt ta fram en smörkniv till brödet. I vanliga fall hade jag suckat djupt och irriterat gått och hämtat smörkniven. Men jag kunde strunta i det nu, eller snarare inse att jag var tvungen att hämta kniven hur jag än kände för det, och att min vanliga reaktion bara var en psykisk självmisshandel. När jag så satte mig igen såg jag att jag glömt osthyveln. I vanliga fall hade jag, då jag redan varit sur över att jag varit tvungen att resa mig en gång, fått ett ilsket litet utbrott och kanske någonstans inombords varit sur i flera timmar efter, utan att riktigt veta var känslan kom från. Men nu hämtade jag den bara. Det låter så enkelt, och det var så enkelt, och mina vanliga reaktioner kändes så absurda.

Efter att vi ätit ett tag tittade min käresta på mig och log stort. Jag frågade om det var något speciellt hon var glad för.

”Det är bara så harmoniskt här” sade hon. ”Du är så väldigt lugn.”