Världens nav

Med all hets inför Prometheus passade jag igår på att se den gamla klassikern Alien från 1979. Det var många år sedan jag såg den, men den är så ikonisk att man ändå har koll på alla scener.

Något jag inte mindes, men som jag uppskattade nu, var att huvudpersonerna är vanliga knegare på ett fraktskepp, inte Star Trek-ûbermenschen i lustiga overaller. Med de karaktärerna hade det kunnat bli en hygglig film även utan skräcken. För det är en skräckfilm mer än science fiction. Skräcken är en blandning av Lovecrafts kosmiska, väsensfrämmande fasor och rädslan för insekter, parasiter, reptiler - ja, alla djur egentligen. Intrigen är klassisk skräck: en okänd plats som undersöks och som naturligtvis visar sig bebos av ett monster som sedan mördar huvudpersonerna en efter en. Karaktärerna är också skräckfilmsaktigt dumma i huvudet. Det går många gånger över gränsen till det trovärdiga, men det kanske är för att jag utgår från min egen person. Men om man väl fått in en främmande livsform fastsatt på en besättningsmedlem och har honom i ett stängt undersökningsrum, och upptäcker att varelsen släppt taget och försvunnit - då försöker man väl se vad som har hänt genom de stora glasrutorna till rummet istället för att gå in där allihop, utan något skydd mot smitta eller fysiska angrepp, utan att tända lyset, och utan att stänga dörren? Det är även mycket i filmens inre logik som inte fungerar.

Men det spelar inte så stor roll, Det som gör det till något extra är att så mycket lämnas oförklarat och oförklarligt. Skeppet de hittar är ett mysterium, och får fortsätta vara ett mysterium. Själva livsformen visas lite väl mycket, speciellt som filmmakarna inte alls lyckas återskapa det rörelsemönster man väntar sig av den - den blir stel och klumpig lik någon slags stumfilmsfrankenstein. Men dess sätt att vara (som man vet att filmmakarna eftersträvar), och det faktum att människan hotas av något som är ett substrat av Naturen ("it is pure survival" eller vad han nu säger, Ash) men samtidigt framställs som väldigt främmande, är det som gör filmen speciell.

En scen, som inte är så väldigt känd som ventilationstunnlarna, ägg-attacken, mag-öppningen och egentligen allt det andra i filmen, är scenen där Ripley är fast med varelsen i skytteln i slutet av filmen. Jag läste mig till att regissör Scott lyckades förhandla sig till mer inspelningstid så att filmen inte skulle sluta med att Ripley överger skeppet och spränger varelsen, men att han också ville att filmen skulle sluta med att varelsen dödar Ripley och imiterar hennes röst i en logginspelning som avslutning (vilket hade varit djävligt sjuttiotal, men egentligen ett lite för quirky slut).

Denna scen tyckte jag mycket om, eftersom den var så psykotiskt äcklig. Det är en klassisk tada-chock först när Ripley upptäcker varelsen, men sedan springer hon och gömmer sig, och varelsen ligger inklämd på något sätt och är uppenbart vaken men reser sig ändå inte upp utan ligger kvar (kanske har den påbörjat en skinn-ömsning). I den scenen är varelsen verkligen något helt främmande, obegripligt. Det är en variant på scenen där huvudpersonen i en skräckfilm gömmer sig i mördaren/monstrets håla och ser dess blodiga vardag, men varelsen är här änu mer främmande - det är verkligen en helt annan art. Samtidigt blir skräcken intensivare än när Ripley jagas runt, eftersom skräcken i att bli jagad är en skräck där adrenalinet släpps lös och den jagade agerar, medan skräcken av att gömma sig och stirra på en jättelik insektsliknande varelse som ligger och har konvulsioner är mycket mer instängd och psykiskt tärande.

En sak som är väldigt sci-fi i Alien är att det finns ett Företag som äger skeppet och är helt skrupelfritt. Genom filmen har Företaget rollen som en övervakande ond fader, som gärna spelar ut barnen mot varandra för att få vad han vill - den främmande livsformen.