Arbetet i skolans värld är en evig dragkamp mellan olika ideal inom mig. Jag vill att eleverna ska ha arbetsro och få gjort saker i skolan, men samtidigt tycker jag att det är helt sjukt att stänga in unga tonåringar och tvinga dem att sprinta runt mellan olika klassrum och utföra "uppgifter" inom olika ämnen. På ett arbetslagsmöte för inte så länge sedan togs en "problematisk" elev upp: han hade till exempel bara rest sig och gått när klassen skulle göra ett övningsprov inför det stora nationella provet i svenska. Saken var den att han redan hade gjort ett övningsprov inför nationella provet dagen innan i sin stödgrupp för svenska, och att klassen hade en vikarie som bara delade ut övningsprovet och bara sade att det skulle göras. Jag förstod killen som gick, och det sade jag även på mötet. Någon lärare höll med mig, men de andra tittade på mig som att jag var galen. Det är liksom aldrig okej att protestera och vara jobbig, eller bestämma själv, bara för att det finns så många exempel på elever som beter sig destruktivt genom att störa eller gå från klassrummet. Det kallas lathet och skoltrötthet, men jag kan tycka att det var de som bara gjorde sitt övningsprov som vara lata och trötta, speciellt eftersom de flesta bara gjorde det för att bli klara.
Lösa funderingar utan någon i förväg uttänkt poäng, och kanske utan riktigt sammanhang, såhär en fredagsförmiddag. Nu ska jag återvända till att korvstoppa eleverna inför ett annat prov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar