Jag insåg i ett slag var mycken dumhet och oförmåga att tänka logiskt och kritiskt kommer ifrån. Igår låtsades jag trolla fram en isbit ur munnen, till min fyraåriga dotters stora häpnad. Men eftersom hon är uppfostrad av och till en ifrågasättande vetenskapsmänniska trodde hon såklart inte att jag verkligen trollat fram dem. Men när jag hävdade att jo, det hade jag verkligen, så gav hon med sig inför auktoriteten, dock med en väldigt tom och förvirrad, om än glad, blick.

Anledningen att jag inte berättade húr det låg till var att jag tänkte att någon liten magisk del kan hon väl få ha i sin tillvaro, som annars är strukturerad enligt beprövad erfarenhet och god vetenskaplig sed. När jag läser barnböcker för henne brukar hon fråga "men sådana finns väl inte på riktigt" varpå hon alltid får ett korrekt svar: "nej"/"jo"/"jo, men inte i Sverige". Jag brukar även fylla i med ett "men så fungerar det inte i verkligheten" där jag tycker att det behövs.

"Stackars barn!" tänker många säkert. "Ingen magisk komponent i sin tillvaro!" Och det var så jag också tänkte när jag lurade den stackars ungen att jag kan trolla fram isbitar ur munnen (tilläggas bör kanske att isbitarna var tandformade). Men nu ångrar jag mig och tänker ställa det hela tillrätta ikväll. För jag kände samtidigt en berusande känsla av makt när jag insåg att den här lilla filuren kommer tro på vad jag än tutar i henne. Och den makten tror jag det är lätt att förföras av, så att man bara säger åt sitt barn vad man själv tycker, som om det vore en naturlag, och dessutom gärna lurar barnet för att det är kul att se hur en så oförstörd individ godtroget köper allt man säger.

Och så växer barnet upp till en idiot, som tvingats på en massa uppfattningar och lärt sig att ignorera när saker är ologiska och när olika uppfattningar strider mot varandra. En idiot som godtar att "det bara är så!" eftersom föräldrarna bankat in det från början - det bara är så att man inte får måla på bordet, leka med maten, peta i näsan; det bara är så att vissa ska städa, kvinnor ska hålla käft, skolan ska ha prov och alla ska arbeta så mycket som möjligt.

Jag trodde jag hade gömt undan alla inlägg här, men de har tydligen brutit sig ur sitt digitala fängelse och åter klistrat sig fast på ett (ganska litet) antal skärmar runt världen.

Jag hoppas att återtagandet av skrivandet blir snart, men jag behöver samla ihop mig en smula först och hitta en riktning i liv och tanke. Jag rör mig rytmiskt mellan polära extremer (vetenskapstro / mystik, teknologi-kramande / primitivism, social ingenjörskonst / anarkism, nihilism / konservatism) och dessa pendlar tuggar sig parallellt genom min inre rymd med en cykelhastighet av tre-fem år. Just nu är det många pendlar som befinner sig i fritt fall och jag vet inte alls vart jag har mig själv.