Jag skulle skriva om hur Svensson-livet förstör tankeförmågan eftersom det är så fyllt av avbrott, men jag avbröts av både kvinna och barn.

Sammankopplandet av världen via koppar, glasfiber och radiovågor är fantastiskt. Jag har varit med sedan vi ringde upp bulletin board systems med 56k-modem hemma hos traktens computer wiz, och använde den nya teknologin (som inte ens var döpt till informationsteknologi än) till att spela L.O.R.D. och chockas av bilder på obduktioner och människor som bajsade på varandra. När det riktiga nätet omslöt oss som en gigantisk varm och välvillig amöba kunde vi hitta ännu mer konstiga bilder och filmer, vara ännu mer 3L1t3 på wAreZ-scenen (d v s skaffa hem crack-patchar till spelen vi kopierade av varandra), men framförallt skedde ett utvecklingssteg när man kunde börja skriva till människor över hela världen via mIRC och ICQ. Jag minns att man kunde sitta uppe på natten och få fram människor på ICQ helt slumpmässigt och prata med dem om lite vadsomhelst. Det var ett kvalitativt steg framåt i den mänskliga globala samvaron, när människor utan ett brinnande intresse för transistorer och jättestora antenner kunde hitta varandra och kommunicera blixtsnabbt.

Nästa stora steg var Napster, som var som en dröm för mig. Jag köpte fortfarande en massa vinyl, men på Napster kunde jag hitta sådant som inte gick att få tag på annars. En låt kunde ta flera timmar, och min topp-CD-brännare brände långsammare än realtid.

Utvecklingen var uteslutande positiv, tyckte jag och tycker jag.

Flashback var frihetens fyr, inte som forum utan som hemsida och via Flashback News Agency som levererade alternativa nyheter. Länken till tidskriften Flashback och dess punkiga inställning var fortfarande tydlig - och i den tidskriften fick allt sägas - nazister, anarkister, självmördare, pedofiler, magiker, satanister, prostituerade och narkomaner samsades om utrymmet - men urvalet var gjort med kärlek och ingenstans hittade man den instängdhet och konformitet till det egna forumets normer som råder på forumet Flashback, där bara människor med samma åsikter verkar höra varandra.

Hela mentaliteten kring internet var genomsyrad av hackerkultur och inställningen att information och åsikter ska vara fria, och att allt som är digitalt ska delas av alla. Alla program var lätta att komma över, kommersen var frånvarande så även om virus kunde vara ett problem var malware, spyware och jämrans adware inget som florerade. Det var med denna mentalitet Napster spreds, den har format Google, lett fram till torrent-tekniken,  Wikipedia, Wikileaks, open source-program och Creative Commons.

Man satt mycket vid datorn, men det var ändå en separat värld.

Men det har hänt något jobbigt. Den pixliga pendeln som skenbart uppenbarade sig ur ingenting har svischat fram i väldig fart, stannat av och svängt tillbaka med full kraft. Överallt pågår en spotifiering, där andra mediers distribution domesticeras på samma sätt som Spotify tämjt musiken. Piratscenen handlar inte om frihet och informationsflöde, utan har blivit någon slags kinesisk piratbörs där man betalar några dollars för att kunna tappa flödet utan att betala. Människor ger upp det som är det bästa med den digitala världen, att man kan dela med sig av saker utan att ge bort originalet, för att de inbillar sig att ”all musik” finns på Spotify. Just det kanske man ska vara tacksam för, eftersom vi som är musikintresserade på allvar kan passera under radarn när vi delar våra mer obskyra skatter med varandra.

Det allvarliga är dock att chattkulturen, detta livaktiga gränsöverskridande kommunikationsmedel, degenererat till något som i stället för att föra samman människor låser in dem i ett kravlöst och debilt låtsaskompishäng: ansiktsbokandet.

Det är inte bara så att ansiktsboken inte använder informationsteknologins potential, utan fenomenet verkar direkt skadligt, både på nätet och på den sociala samvaron utanför nätet. Detta slog mig när jag fick mitt andra barn för några veckor sedan. När jag fick mitt första barn använde jag inte facebook i någon större utsträckning. En strid ström människor hälsade på, kort kom i brevlådan och kompisar ringde. Den här gången fick jag väldigt många grattis på ansiktsboken, och jag reflekterade inte ens över det förrän ett par väldigt snygga hemstickade små skor damp ner i brevlådan, från en vän som inte har ansiktsboken. Då insåg jag hur meningslösa dessa internet-grattis faktiskt är, speciellt som de kommer som svar på en statusuppdatering om att barnet kommit. Ansiktsboken har hittat det perfekta sättet att förgifta människor och göra dem beroende: man vill berätta om sig själv och sitt liv för världen, och man vill få bekräftelse, gärna direkt. Och med ansiktsboken kan man göra detta, men allting är plastigt, till intet förpliktigande och lättsmält som en löksill till brännevinet.

I sidoflödet tickar det på, och allt är lika viktigt. Någon har köpt hund, någon har fått barn, någon lyssnar på Cat Stevens, någon har läst en bok, någons farmor har dött, någon har skrivit ett nytt blogginlägg, någon länkar till en artikel, någon fyller år i morgon. Och alla är bekanta, allt ska vara gemytligt och ingen ska bråka. Ansiktsbokens egna algoritmer hjälper en att sålla bort dem som länkar till sådant man inte vill läsa eller de som tycker konstiga saker.

Dagarna flyter in i varandra i en blöjig skrikig lunk. När jag inte stirrar in i de avgrundsdjupt mörka och djuriska ögon som pryder min senaste avkomma, försöker jag roa min tidigare skapelse utan att avlida av långtråk och lust att arbeta med något av mina egna projekt. Nämnde något om att soffan kunde vara en båt igår morse, och sedan dess har hon varit eld och lågor över denna innovation. Hon behöver nog umgås mer med andra barn.

Har inte sovit något i natt på grund av barnaskrik. Har inte sovit ordentligt på tre veckor. Verkligheten är hoppig i kanterna.