Mitt hat mot dig, smaskande snubben

Nästan två dygn utan snus, ett dygn utan något nikotin överhuvudtaget, för de där nikotinplåstren är så vansinniga på något sätt: att sätta på sig ett läkemedelsplåster påstruket med nikotin för att trappa ner sitt sug efter något som man själv gjort sig beroende av. Nej, hellre då lida som en hel karl, det vill säga gnälligt, självupptaget och som den största martyren sedan aposteln Andreas!

Turligt nog kunde jag gå till biblioteket för att ägna mig åt lite seriöst arbete med att överföra min roman från kladdiga handskrivna Moleskine-block där samma liknelser om bläck i vatten och vågor som slår in över stränder återkommer hela tiden, till rektangulärt strukturerade datorsidor där varje kapitel följer en tydlig struktur och berättelsen långsamt formerar sig till en drogad variant av den åttafaldiga vägen.

Det var så behagligt innan lunch, så lugnt och fint. Jag satte mig med utsikt över solen som gick ner över den frusna älven. Allt var tyst, förutom några ASMR-aktiga prassel och viskningar. Den söta studentskan bredvid mig, med bredrandig svartvit skjorta och glasögon som skulle uttrycka hennes identitet, kom och frågade om jag kunde vakta hennes saker medan hon gick iväg för att köpa kaffe, och log och tackade när hon kom tillbaka, för att sedan snegla på min vigselring och återvända till sitt.

Sedan lunch. Och komma tillbaka till en ny uppsättning människor vid barbordet som ger studenter och annat löst folk utsikt över älven, medan de sitter på rad och försöker göra det de ska, som meniga på skithuset eller små intellektuella fabriksarbetare.

Och nu satt du där, mitt nya hatobjekt, sinnebilden av allt som är fel.

Du såg ut som en typisk jävla snubbe. Blå t-shirt, tråkig frisyr, och ett utseende som inte utvecklats sedan du gick i mellanstadiet. 

Du satt och smaskade, medan du åt din jävla lunch där vid datorn, inne på biblioteket, där folk pluggar och arbetar. Smask, smask, smask. Klunk, klunk. Prassel, prassel.

Sedan fick du hicka, samtidigt som du tog fram någon salva och smorde in ditt ansikte. Där. Bredvid mig, som satt och försökte koncentrera mig på min bok. Hick, Hick. En liten prutt när du tryckte ut salva på fingret och sedan gnuggade dig om hakan. Hick. Prutt. Smörja pannan.

Sedan var de dessert. Åhå, så smaskigt. Först ett långt, utdraget prassel när du öppnade vad som verkade vara en amerikanskt intrikat flerstegsförpackning, och sedan ett frasigt, krasigt tuggande som ekade genom biblioteket.

Sedan gick du, lämnade dator och allt och försvann iväg. Tydligen skulle du inte arbeta eller plugga på vad för tråkigt program du nu kan tänkas gå, snubbjävel, vad ska du bli? Civilingenjör? Apotekare? Naturkunskapslärare på högstadiet?

Lite lugn och ro, men efter ett tag kom du tillbaka, och tro fan om du då inte har med dig en jävla läskmugg från någon hamburgerkedja, slurp slurp med sugrör, och sätter dig och tar av dig skorna för att sedan börja fixa med att utvidga din plats, eftersom ett vanligt bord har blivit ledigt bakom dig, då ska du sitta där och vid bardisken där det är bekvämt att skriva med dator.

Där och då fick jag nog. Nu sitter jag bland tidningsgubbarna vid entrén och skriver detta öppna brev till dig och alla andra studentmän. Om jag inte får en snus snart, så är mitt nyårslöfte för 2017 att mörda er, en och en eller i grupp, men just dig, du smaskande, slurpande, hickande, skolöse, ätande, sanslöst irriterande snubbjävel, dig ska jag ta sist, långsamt.

Det Jan Stenmark fångar så bra i sina bilder är det faktum att det hela tiden tänks tankar inne i varje enskild människa, tankar som är för privata att dela med sig av till någon, men samtidigt såpass vanliga att man om man hade delat med sig av dem hade andra känt igen sig. Men man ska inte luras tro att det är något allmängiltigt. Det finns de som läser Stenmark och inte förstår någonting. Det är inte så att de förstår och tycker att det är tråkig humor, utan de förstår överhuvudtaget inte vad det är som är poängen. Men vi som skulle kunna slås av tanken att man kanske inte kommer få något för sin godhet, att allt är bortkastat, när vi gullar med ett barn, vi är tacksamma att Jan Stenmarks bilder finns, så att vi kan dela känslan man har med andra.

Jag känner att tillfället kräver att jag delar med mig av denna underbara musikvideo / paranoia-video. Lägg märke till alla blickar, alla människor som beter sig underligt, och mest av allt de två dödskalletröjorna som förföljer berättarkameran.


They are watching me. from Fredrik Ekman on Vimeo.

Är anledningen att fågelsång låter så vackert för mina mänskliga öron, att bristen på fågelsång innebär fara?

Vandrande slemklumpar

Vi ignorerar nästan alltid att vi är fysiska varelser när vi ska definiera oss som människor. Människan är det tänkande djuret, det förnuftiga djuret, det politiska djuret. Reflektionen, planeringen, förmågan att se det som inte är där. Men jag kan inte reflektera med lågt blodsocker. En hård smäll mot tinningen så är det slut. Min torso är fylld av slemmiga klumpar och slangar som processar annan organisk materia. Endast en mindre del av mig innehåller ens det mänskliga genomet, och även den delen pysslar mest med att sköta om näringscykeln. Planeringen och reflektionen är mentala utväxter på en amöbaliknande varelse, som i sin tur endast är ett fordon för ett gäng gener, eller en liten utbytbar del av ett fordon.

Men man kan ju alltid tänka att om generna inte bryr sig om mig, så tänker jag inte bry mig om dem heller.

Aga

Jag slogs av tankar på aga, misshandel och tillrättavisningar. Jag bor i ett land är alla typer av aga är förbjudet - även kränkningar som inte är aga är förbjudet, t ex att låsa in barn och liknande. I större delen av världen får man aga sina barn, och i det ses på många ställen som normalt att män kan slå sina kvinnor.

Att aga är en uttryck för ett maktförhållande - den som bestämmer kan aga. Det är därför det ses som helt okej att aga kvinnor på många ställen. På den tiden kvinnor var omyndiga sågs det nog inte som något onaturligt att tillrättavisa dem fysiskt här i Sverige heller.

Vad är då skillnaden på aga och misshandel? Aga är en specifik typ av misshandel, som har som syfte att tillrättavisa eller påtvinga den underställde den överlägsnes vilja. Medan misshandel beskriver något - fysiskt våld mot en annan människa - så bestäms agan av den moraliska dimensionen. Den som har rätt uppsåt och tillgriper lagom mycket våld agar. Den som går för långt eller slår av andra skäl - sadism, rutin e dyl - misshandlar.

Den som blir agad lär sig också att slå andra. Eftersom barn efterliknar föräldrarnas beteende kan man tänka sig att den som blir agad slår andra med lägre status, medan den som blir misshandlad blir mer urskillningslös. Agan hör hemma i system som Lundsberg, där elever uppfostrar varandra och har status beroende på ålder. Och kanske flippar sådana system när det omgivande samhället lämnar agan så att det inte finns några återhållsamma ideal att förhålla sig till gällande våld - kanske blir de lika flippade och fulla av övergrepp även om agan är tillåtet och accepterat i det omgivande samhället.

Jag har inte mycket till poäng här, utan lägger ut de tankar som frammanades av insikten om att aga och misshandel inte är samma sak, även om lagen och kanske också det allmänna medvetandet anser det här och nu. Jag hade också funderingar på vad acceptans av aga betyder för ett samhälles grad av våldsamhet. Kan det vara så att samhället blir mindre våldsamt om barn lär sig en kontrollerad form av våldsamhet, eller skulle all mobbing och liknande fortgå eller kanske bli ännu våldsammare om vuxna använde fysiska straff för att tillrättavisa barn? Konsensus idag är att allt våld från en överordnad är övergrepp, vilket framförallt märks i skolans värld där en lärare är förbjuden att ta elever i armen eller putta bort dem, trots att situationen kräver det.

Jag märker att det är svårt att skriva om det här. Det är vad Sven Lindqvist kallar en "tankens slintpunkt" när han beskriver kinesernas sätt att tänka i "Myten om Wu Tao-Tzu". Kinesernas kommer inte längre när de ska försöka tänka på förhållandet mellan folkviljan och partiet: partiet vill vad folket vill, och folket kan därmed inte vara av en annan åsikt än partiet. Om man börjar fråga om vad som händer om partiet går emot folkviljan blir det syntax error. Det går inte att prata om; det får tabu-status. Detsamma gäller våld i vårt land. Frågor om huruvida våld kan vara olika - eller om våld skulle kunna vara bra i vissa situationer - blir helt omöjliga att diskutera. Jag tänker själv när jag läser det jag skrivit ovan att det låter som att jag tycker man ska slå barn, även om det är mig väldigt främmande. Ryggmärgsreflexen är densamma som när någon ska diskutera olika "invandringsfrågor" hela tiden - man misstänker en dold agenda. Varför skulle någon vilja diskutera barnaga, liksom? Tja, i mitt fall - för att jag kom att tänka på det och ville skriva för att reda ut tankarna.

Jag vet inte hur utrett något blev. Ibland verkar det som att jag bara skulle kunna fortsätta skriva i all oändlighet, eftersom alla ämnen hakar i varandra och det alltid går att sänka sig en nivå eller höja sig en nivå för att få nya perspektiv på ämnet. Eller korsbefrukta ett ämne med något helt främmande och se vad som blir resultatet. Jag kanske skulle diskutera aga i förhållande till regler inom idrott (t ex hockey, där våldet har samma status som jag tänker mig att aga hade precis innan den förbjöds i Sverige - inte okej, men inte något som straffades med mer än två minuters utvisning), eller aga i förhållande till nedmonterandet av kyrkans moraliska makt?