Jag inser att detta inte är ett helt nytt problem i mitt liv:
Mitt senaste livsprojekt är att komma undan Blicken. Blicken, med stort B, är de där ögonen som alltid iakttar en från skuggorna även om ingen är närvarande. Blicken är det som får en att rodna när man snubblar till, att tycka det är pinsamt när man glömt något hemma och måste vända tvärt mitt på gatan och gå åt andra hållt, och att tro att man har en stor snorkråka som hänger ut ur näsan när någon tittar på en längre 0000.1 sekund.
Jag började irritera mig på mig själv för några år sedan, när jag insåg att jag trots att jag ville springa ibland inte gjorde det. För "vad ska folk tro". Denna underkastelse under ett tänk "folk", under Blicken (eller som Heidegger säger, "Mannet", som i "Man gör inte så") verkade vara ständigt aktiv. Ibland har jag fått lust att skrika så högt jag kan i skogen, men inte gjort det, även om jag varit helt ensam.
Jag ber om ursäkt för denna nya bloggs allmänna knagglighet. Jag har haft barn i tre år vilket dels har lett till att min hjärna atrofierat fullständigt, dels att jag ständigt blir avbruten av "pappa, jag har tofflor!", "pappa KOM!" blandat med en annan vuxen människas "du, den där maten du håller på att laga brinner upp för tillfället" och "jag hittar inte två av pusselbitarna till det här pusslet" (allt detta är autentiska exempel från tiden då jag skrev ovanstående blogginlägg).
Bristen på tänkande och skrivande de senaste tre åren har gjort att båda förmågorna tagit ordentligt med stryk. Jag hoppas att detta forum ska hjälpa mig att bli en övermänniska igen.
