Jag finner det fascinerande, och missar aldrig ett tillfälle att påpeka, att människans minnesfunktion är ett verktyg som förbereder för framtiden och inte är speciellt bra på att spara information om vad som hänt. I interaktion med medvetandets filtreringsfunktion registrerar och bearbetar minnet sinnesintryck, och ägnar sig åt en ständig sorteringsprocess. Det är lätt att tänka att minnet är "designat för" att sortera intryck och använda dem som förberedelse för framtida händelser, men det som är spännande och irriterande med evolutionärt framvuxna funktioner är att de inte är designade, utan genom en kombination av slump och överlevnadsvärde* bara råkar existera. Minnet är alltså inte optimerat på något genomtänkt sätt, och sorteringen sker utifrån de förutsättningar som givits individen av dennes försök att strukturera världen omkring sig. Och minnet kastar sitt nät över alla medvetandefunktioner utan att kategorisera: minnets bearbetning av tidigare upplevelser bestämmer både vad medvetandet uppmärksammar i strömmen av intryck och hur medvetandet och kroppen beter sig, oavsett hur funktionellt det kan sägas vara i nuvarande situation. Det är därför människor alltid beter sig underligt och gör saker som inte är ett dugg funktionella. De med mild autism är egentligen mer funktionella, eftersom deras minnesbearbetning inte fungerar på detta sätt utan de istället behöver lära sig hur man beter sig om en uppgift (ett program man kan starta när vissa variabler uppfylls). De människor som bara glider fram i verkligheten och är som alla andra skulle egentligen också behöva lära sig att köra noggrant testade beteendeprogram i olika situationer, men de enda som inser detta är de som vill effektivisera och nipponisera företag för att krama ur så mycket som möjligt ur dem som arbetar.
Den första meningen ovan var egentligen tänkt som en introduktion - ack, så lätt det är att sväva ut - till presentationen av något nytt jag lärde mig igår. Till det faktum att minnet främst är en planeringsfunktion för framtiden kan jag nu foga att minnet även prioriterar sig själv i planeringen. Som jag skrev ovan sveper minnet över alla medvetandets funktioner och påverkar dem, men om man ser minnet som ett eget jag (eller en gruppering eller lobby i det samhälle vårt medvetande är) som har egna intressen så kan man också se att detta jag kommer planera framtiden för att öka sin egen tillfredsställelse. Vad som gör minnes-jaget lyckligt är nämligen ofta helt annorlunda än det som gör det medvetande som upplever omvärlden lyckligt. Det var lyckoforskaren Daniel Kahneman som talade om detta i sitt TED-talk, och han menade på att när man frågar folk om de har haft lyckliga liv så mäter man inte lyckan i ett land, eftersom deras svar beror på hur deras minne färgat det som passerat. Deras upplevelse-jag kan ha varit olyckliga större delen av tiden, men ändå är deras minnes-jag så funtat att helheten tror sig ha varit allmänt lyckligt. När det gäller planering så kommer minnes-jaget planera på ett sätt som gör att minnes-jaget kommer att bli lyckligt, inte så att upplevelse-jaget kommer hamna i en ström av lycka. Kahneman belyste detta med följande exempel:
Tänk dig att du får åka på en veckas drömsemester som du får planera själv. Fundera kring vart du skulle åka och vad du skulle göra. Tänk dig nu att du direkt efter resan måste äta ett piller som raderar alla minnen av semestern, och dessutom förstörs alla foton eller filmer och så vidare, så att det både i ditt medvetande och i yttervärlden är som att resan aldrig hänt. Skulle du då välja en annan typ av semester? I så fall finns det ju en konflikt mellan ditt minnes-jag och ditt upplevelse-jag.
Jag skulle även vilja lägga till kroppsminnet till den här diskussionen, speciellt när det gäller ovanstående exempel. Jag skulle nämligen förmodligen åka på en semester som stärkte kroppen och därmed mitt allmänna välbefinnande framöver om minnet av resan skulle raderas i efterskott.**
* En intressant och ofta förbisedd väg till att något finns till genom evolution är att det är en bieffekt till något som givit större chanser till överlevnad eller fruktbar rajtan-tajtan. Det typiska exemplet är isbjörnens päls: den är tjock och den är tung. Att den är tjock är något som ökar chansen till överlevnad i ett kallt klimat. Att den är tung är bara en bieffekt. Det går att grunna på om inte människans medvetande också kan vara en bieffekt av det här slaget. Att kunna planera inför framtiden och använda sina erfarenheter ökar chanserna till överlevnad extremt mycket, och om ett medvetande råkar följa med detta så tillkommer ett medvetande. Jag kan tycka att en del saker kan falla på plats om man tänker så, eftersom jag mer och mer reducerar medvetandet till något som inte har någon som helst effekt på världen utan bara registrerar medvetandets flöde.^
^ För den filosofiskt intresserade finns dock ett logiskt argument mot detta: Att vi pratar om medvetandet gör att det faktiskt har en direkt effekt på världen och inte bara registrerar allt som händer. Någon typ av signal sänds ut som gör att jag kan skriva om att jag har ett medvetande.
**Eftersom minnet är så speciellt och den intuitiva tron på minnet som en lagrare inte stämmer, blir naturligtvis talet om att "radera minnet" problematisk. Kan man radera minnet? Kan man inte tänka sig att man lär sig saker även om själva minnena inte finns kvar sedan. Det som kallas kroppsminne borde kanske utvidgas till att omfatta medvetandet, som ju är en del av kroppen.
"I Remember Nothing More" med Cul De Sac
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar